förakt för menniskolif och för landets välfärd. Man måsto dock, vid denna känsla, icke glömma, att samma sinnelag, som allena varit i stånd att bereda segrarne, nu måste drifva Karl ytterligare framåt. IIafva vi deltagit i hans triumfer, så måste vi också underkasta oss, att med honom dela nederlaen. : En ibland dessa triumfer, som lifligast lefver i folkmedvetandet, är slaget vid Narva, som i allmänhet prisas såsom denne unge Herkules första storverk. Och dock var detta slag, såsom man här finner klart utveckladt, ett steg icke blott öfverdådigt, utan till den yttersta grad oklokt, fastän framgången gjort att man bedömmer det annorlunda. För mängden af våra läsare torde deticke sakna intresse, att läsa författarens skildring af denna bragd. Sedan Karl sent på hösten 1700 öfverfört sina trupper till Reval och der dröjt en tid, ville han genast tåga till Narva, som belägrades af en stark rysk armbe under Czar Petters eget befäl. Om vådorna af detta företag kan man döma af följande: Ryssarne sades vara 80,000 man och lågo i ett befästadt läger; den svenska styrka, som kunde användas, var blott omkring 8000. Dessa redan genom brist och sen årstid något lidande troppar hade dessutom mellan Wesenberg och Narwa sju dagsleder att tillryggalägga och detta genom ett af fienden härjadt land, utan tak öfver hufvudet, utan några förråder, och dertill på gyttjiga, nästan bottenlösa, vägar, och under November månads mörker, frost och regn. Slutligen funnos på samma väg ej mindre än tre pass, Purtis, Pyhäjioggi och Silamäggi, af hvilka i synnerhet de två sista voro så starka, att de af en ringa hop kunde försvaras mot mycket öfverlägsna härar. Om tåget misslyckades, om konungen blefve slagen, så vore i och med detsamma både Estoch Ingermanland förlorade. Nästan allt öfverbefäl tvekade, äfven de modigaste, såsom Rehnskiöld och Stenbock. Understödde af franska sändebudet Guiscard, gjorde de allvarliga föreställningar; men fåfängt. Man bad Karl åtminstone invänta tusen ryttare, som inom en eller två dagar kunde komma från I Revel; men lika fåfängt. Konungen å sin sida med understöd af några unga befälhafvare påstod, att hvarenda dag vore dyrbar; att man så fort som möjligt borde kasta sig öfver ryssarne, innan dessa hunnit sansa sig irån första öfverraskningen. Då man talade om faran af ett nederlag, svarade han: jag räknar på tapperheten hos mina svenska bussar och att Jag i spetsen för dem skall lätt jaga bort en mångfaldigt starkare Rysshär. Då man talade om faran för hans egen person, svarade han: jag vet, att jag har Gud och rättvisan på min sida och skyndar derföre glad till mina betryckta undersåtares hjelp. Det djerfva tåget skulle sålunda anträdas. Berättelsen härom lyder sålunda: Konungen qvarlemnade till Liffands skydd 5000 man. Med de öfriga, en styrka af 8000 eller något deröfver, skulle han tåga mot Narwa. Som förberedelse och uppmuntran hölls offentlig gudstjenst. Sedermera lät han öppet tillkännagifva, att. om någon ansäge det förestående tåget alltför vådligt och derfore icke ville i detsamma deltaga, skulle det stå en sådan fritt att stanna i Wesenberg och derföre icke hafva någon onåd att befara. Men lifvade af Karls mod och beslutsamhet, svarade alla med en mun, att de ville för sin unga konung fäkta ända till sista blodsdroppan. Nu befallde Karl, att all öfverflödig och betungande packning skulle lemnas qvar, och endast det allra nödvändigaste medtagas. Så skedde, och den 13 November uppbröt hären. De första två dagslederna funnos ännu här och der några qvarstående hus eller byar, under hvilkas tak cn del af hären kunde finna skydd mot nätternas genomträngande kyla. Passet vid Purtis kom man ock utan något hinder igenom. Men på östra sidan derom och från och Umed den 15 November var hela landet af ryssarne så förhärjadt och afbrändt, att knappt en enda hydda stod qvar, och både troppar och befäl måste tillbringa nätterna under bar himmel. Luften var kall, men de upptrampade vägare så djupa, att gyttja ofta stod soldaterna till halfva smalbenet, och i hela nejden fanns icke en enda bit bröd, icke en enda tapp hö. IIären led ganska mycket. Den 17 kom man till. det starka passet Pyhäjoggi). Det var ett betydligt vattendrag med höga stränder och derföre lätt försvaradt. Ryssen Gordon hade redan förut velat detsamma befästa. Tsaren vägrade dock; ty han trodde icke, att svenskarne skulle företaga ett så äfventyrligt tåg. Men när man försporde, att någonting sådant var i fråga, föreslog Schremetjew, att hela ryska hären borde vid nämnde pass möta svenskarne; ty der, sade han, kunna vi utveckla vår öfverlägsna styrka, hvilket i lägret utanför Narwa icke låter sig göra; emedan just våra egna förekansningar äro vägen. Rädet blef ej antaget, utan tsaren skickade i stället Schremetjew med ungefär 6000 man till försvarande af nämnde pass. Styrkan var ock för sådant ändamål tillräcklig. Men några hundra Ryssar hade gått öfver till vestra sidan och der ströfvat omkring och slutligen stött på svenskarne. Vid första underrättelsen om mötet, skyndade Karl sjelf till stället. Ryssarne blefvo hals öfver hufvud jagade tillbaka öfver passet och utbredde oro och förskräckelse bland sina på östra sidan stående landsmän. Dessutom fingo svenskarna fatt på en estländsk bonde, vid namn Stefan Rabe 9, som anvisade en omväg, på hvilken några svenska troppar trängde fram och togo ryssarne i ryggen. Vid midnattstid lät Karl blåsa larm och hans kanoner började spela i rigtning mot fienden. Schremetjew och Ryssarne, betagna af förvirring och häpnad, öfvergåfvo sin fördelaktiga ställning och flydde hufvudstupa till lägret utanför Narwa. Den 18 om morgonen tågade Karl utan hinder genom passet, höll derefter gudstjenst och tacksägelse för den lycka han haft, samt anslog till belöning åt bonden Rabe ett årligt lifstidsunderhåll. Sedermera fortgick tåget utan motstånd genom passet Sillamäggi, hvilket TYSsarne i förskräckelsen glömt att besätta. Men det kalla uppehållsväder man hittills haft, förvandlades nu till snö och regn, så att vägarne blefvo än djupare och soldaterna hade ej mer en enda torr tråd på kroppen. Genomfrusna och hungriga, kommo de ändtligen den 19 till Lagena, en och en half mil från Narwa. Der lät konungen skjuta svensk lösen och för den belägrade ech väntandestaden sålunda tillkännagifva sin ankomst: Genast härpå förbereddes det märkvärdiga Narvaslaget, hvarom berättelsen är af det intresse, att vi ej kunna neka oss nöjet, att wid förata 4illfölla S