Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1856, sida 2

ning är en af de skönaste en älskande menniska kan ega på jorden. IIlvad är nu föremål för hennes tankar eller drömmar? ... Nej, hon sofver och drömmer icke ännu; hon beder! ... Ack, och jag bad i tysthet med henne... Anar hon, att jag är här i hennes grannskap? Skulle hon slumra lika lugnat, om hon visste, att jag för hennes skull vakar utanför hennes fönster ? Sådane tankar uppfyllde mitt hjerta, och jag stod, såsom förut, stilla, orörlig, lycklig ... Och dock, när jag noga undersökte halten af mina känslor, låg på detta lyckliga hjerta likasom en blytung hand, hvilken nästan krampaktigt sammanpressade det och tycktes vilja tillbakahälla dess fröjdefulla slag Då förmärkte jag plötsligt oroliga rörelser hos Othello, som jag höll vid hans halsband, för att han ej, såsom vanligt, skulle springa bort och krafsa på dörren; han sträckte ut halsen, spetsade öronen och lyssnade. Jag förstod af dessa rörelser, att han vädrade nägot obekant. Jag stod i den djupaste skuggan at al en kastanie, hvars grenar sänkte sig nästan ända ned till marken, och kunde omöjligt upptäckas af någon, under det jag sjelf temligen noga kunde se alla föremål i grannskapet af det framför mig liggande huset. (Forts.)