Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1856, sida 2

telse, som Dborac HAmmas med 0STtCrrIKISK4A Kulor eller österrikiska bejonetter. NEAPEL. Kölnische Zeitung meddelar följande sammandrag af den skrifvelse, med hvilken konung Ferdinand af Neapel besvarat vestmagternas sednaste noter: Konung Ferdinand afböjer bestämdt hvarje inblandning af vestmagterna i sitt rikes inre angelägonheter, och tillbakavisar den såsom ett brott mot den internationella rätten och ett angrepp på hans kronas oberoende och värdighet. Stödjande sig på den eviga rättvisans grundsatser, som föreskrifver: rdu skall ej göra mot din nästa hvad du ej vill, att din nästa skall göra mot dig, framlägger han följande fråga till Londonerkabinettet, hvars föreställningar voro affattade i ett vida skarpare språk än det transka kabinettets: — Hvad skulle lord Palmerston säga, om neapolitanska regeringen ville föreskrifva engelska kabinettet en förändring i dess inre politik och ett liberalare system i afseende på Irland, eller anbefalla det ett menskligare uppförande mot sina indiska undersåter? Han skulle svara, såsom hofvet i Neapel nu svarar, att han ej erkänner någons rättighet att föreskrifva honom hans handlingar eller gifva honom förebräelser. Uller. hvad som är troligare, lord Palmerston skulle alls icke bry sig om att svara, utan skicka den sig i Englands inre affärer inblandande gesandten hans pass. Men har ej konungen af Neapel lika väl som Storbrittanien rättighet att se på sin egen och sitt folks ära? Han kan såsom ett bevis på sin goda vilja lyssna till meddelanden, gjorda med hänseende till den allmänna ordningens befästande i Europa; men då måste sådane meddelanden göras med den moderation och vördnad, man är skyldig en fri och oberoende suverän, och åt honom allena skall det lemnas att bilda sitt omdöme öfver lämpligheten af de föreslagna medlen och sättet att använda dem. Ingen utom konungen sjelf kan rätt förstå, hvad omständigheterna kräfva. Det är erkändt, att den nuvarande ställningen fordrar vissa förändringar och ättringar, och konstateradt, att revolutionens beväpnade anfall på konungariket Begge Siciliernas regering upphört. Detta bevisar bäst, att det system, som användts mot revolutionen och nu är föremål för så våldsamma anfall, ej varit så gagnlöst eller förderfligt, som vissa personer vilja göra troligt. Men, tillägger man, nödvändigheten af ett sådant system finnes icke längre. Konungen är dock ej af denna tanke, och hans vilja är den gällande, såvida man ej vill begagna styrkans rätt emot honom. Men hvad skuile det då blifva af den kunglige auktoritetsprincipen och hvad värde skall man sätta på en regerings handlingar, som utländskt våld dikterat? Under sådane omständigheter skulle hvarje eftergift, äfven den lämpligaste, förlora sin verkan. Hans M:t Konung Ferdinand anser sig derför såsom fullkomligt rättfärdigad, då han härmed tillkännager, att han och ingen annan har att afgöra om hvad som bör göras och tiden dertill. Han önskar lifligt, att den rätta tiden voro inne, men kan ej neka, att den engelska pressens våldsamma, systematiska anfall och engelska parlamentets arga utlåtanden föranledt ko nungen att uppskjuta saken tillsvidare. Man behafar antaga, att sädane åtgärder äro egnade att stilla de onda passionerna i ett land, som ännu är ett rof för 1848 ars revolutionära doktriner. Man bar dock säkerligen icke förgätit, att italienska centralkomitåen nyligen sasställt den principen, att politiska mord ej äro brott, isynnerhet om de afsett att röja en mägtig fiende ur vägen och att samma komits satt ett pris på neapolitanske konungens hufvud och utlofvat en belöning af 100,000 dukater åt den man, som befriar Italien från dessa odjur. Med sädane ska fakta för ögonen, är det icke blott IIans M:ts rätt, utan äfven pligt att gå med största försigtighet tillväga och ej sorglöst öfvergifva ett system, som han hitintills följt både till sina undersäters bästa och sin egen säkerhet. Man har påstått, att konstitutionen af 1848, under hvilken dylika nedriga principer öppet uttalades, vore konungariket Neapels grundlag; men man har förbisett. att när denna konstitution förelades sicilianska parlamentet, förkastades den af detta med ikt, och man ropade på den ännu mer revolutionära konstitutionen af 1812. De eftergifter kung Ferdinand då giorde, hade ingen annan verkan än att öka det revolutionära partiets fordringar öfver hela Italien, och de resningar, som egde rum i Neapel och Palermo, gåfvo signal till resningar i Sardinien, Rom och Lombardiet. Vill man kanske se förnyade de förskräckliga brott och katastrofer, för hvilka Italien då var skådeplatsen? Konstitutionen af 1848 är serdeles egnad att återlifva dem. Men vid moget eftersinnande kan detta ej vara afsigten hos kabinetten i Paris och London, hvilkas sträfvanden måste gå ut på att upprätthålla den så dyrt köpta europeiska freden. Serskilt kan det cj vara franska kabinettets afsigt, ty detta, som vidtagit så kraftiga åtgärder att undertrycka revolutionen i Frankrike, kan ej vilja en sådan uti Italien. Frankrike och England böra äfven ihägkomma, att orientaliska kriget företogs, för att hindra en utländsk magt att inblanda sig i Turkiets affärer, och att en inblandning i Ncapels derföre vore en besynnerlig anomali, för att ej säga något värre. Kung Ferdinand kan och vill ej tro på något sådant. Men om ickedestomindre ett försök att gå längre (passer outre) skulle göras från vestmagternas sida, skall H. Maj:t, förlitande sig på sin saks rättvisa, appellera till sitt folks fosterlandskärlek och, förlitande sig på sin tappra och trogna här, söka tillbakavisa våld med våld. J. des Dchats, som står i vänskapliga relationer med spanska regeringen, berättar att