genom hälften eller en ännu mindre del at dess krigsskepp hållag i schack medan den andra hälften förstörde fiendens handel på oceanen. Det är derför otvifvelaktigt sådane svagare staters intresse att ej gynna, utan bekämpa en åtgärd, som skulle gifva anledning till ytterligare förökande af magternas reguliera stridskrafter till sjös. Hr Marey förklarar till slut, att det enda vilkor, under hvilket Förenta Staterna kunna bifalla Pariserförklaringen i sin helhet, är det, att äfven fartyg, tillhörande den reguliera marinen, förbjudas att borttaga privategendom, med undantag af krigskontraband. General Kmety (Ungrare), som utmärkte sig vid försvaret af Kars, har i ett bref till general Williams beklagat sig öfver den tysnad, hvarmed denne förbigått hans namn, medan Williams i sina offentliga tal slösat loford på sina engelska kamrater, Lake, Thompson, Teesdale m. sl. Antalet personer, som i Storbrittanien åtnjuta fattigvårdens understöd, var d. Juli 1856 795,111, och samma dag 1855 812,594. Sir Charles Napier har återkommit från sin ryska resa och i Morning Advertiser meddelat resultatet af sina undersökningar beträffande Kronstadt och Petersburg. Han säger bland annat: Om 50 linieskepp och 50,000 man på ångskepp företaga ett angrepp, skulle detsamma möjligtvis lyckas, förutsatt att inga skepp ligga försänkta mellan fort Mentschikoff och fästningen Kronstadt, och våra skepp vid inseglingen ej råka på grund. De första skeppen måste ankra framför batterierna, de andra spränga bomarne. Lyckades detta, skulle sannolikt ryska flottan bliöfverväldigad och ångskeppen kunna landsätta trupperna på hamnniuren. Lyckades det deremot icke att spränga bomarne, skulle sannolikt stor förvirring uppstå och de olyckliga följderna bli oberäkneliga. Enligt Standard ämnar herr Disraeli nedlägga sina funktioner såsom Torypartiets ledare i underhuset. Under det förhållandet mellan Storbrittanien och Österrike ur officiel synpunkt tyckes vara temligen vänskapligt, röjer sig dock i den ton, som genomgår engelska pressen, en allt starkare misstämning mot det österrikiska regeringssystemet, och Österrike kritiseras nu föga mindre bittert än förut Ryssland. Så meddelar samtliga Londonertidningarne för d. 18 Augusti en skrifvelse från en af Englands utmärktaste jurister, i hvilken denne beklagar sig deröfver, att österrikiska auktoriteterna, under hans resa i Schweiz och Lombardiet, vägrade visera hans pass, emedan hans familj, enligt hvad de påstodo, sympatiserade med italienska emigrationen och han sjelf umgicks med italienska flyktingar. Skarpast af alla tidningarne uppträder Times, som med anledning af det bekanta Garibaldiska brefvet rörande mordet på (icerovacchio och hans söner, slungar ett rättvist anathema mot den blodbesudålade österrikiska despotismen. Vi meddela här inledningen till denna Times artikel: Det gifves förbrytelser af så onaturlig art, att vår inre menniska vägrar att tro deras tillvaro, tilldess de bekräftats genom de tillförlitligaste vittnesbörd. Dit hör det med kallt blod af österrikiska trupper (anförde af en österrikisk prins) föröfvade mordet på den romerske folktribunen Angelo Brunetti eller, såsom han vanligen kallades, (ecerovacchio, hang begge söner, den ene 19, den andre 13 år gammal, samt fyra andra Italienare. General Garibaldi, den redligaste och hederligaste man, som det moderna Italiens årsböcker ha att uppvisa, är berättelsens sagesman, och så ogerna vi ville tro den, måste vi dock böja oss för en sådan auktoritet. Om underrättelsen visar sig sann, skall detta afskyvärda mord gagna den italienska revolutionens sak mer än allt, hvad Mazzini under ettfjerdedels århundrades agitation kunnat uträtta. Angelo Brunetti hade på sin tid gjort den påfliga saken, när den var allvarsamt hotad, stora tjenster. Om han slutligen trädde på det extrena folkpartiets i Rom sida, bör man ej förgäta, att han hade sina skäl dertill: påfven hade förklädd flytt undan, när detta skedde. Angelo Brunetti utöfvade stort inflytande på sina medborgare och gjorde det gällande I i lugnets och ordningens intresse. Att han i förening med Roms befolkning gjorde ettförsök att motstå den franska invasionshären, är visserligen alldeles riktigt, och lika sannt är, att han ej var gynnsamt stämd mot den österrikiska despotismen i Italien. Men så var han icke heller österrikisk undersåte och stod hvarken till kejsar Ferdinand eller hans eftat 5daora i undersåtligt förhållande Om han