Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1856, sida 1

3 —!— ——— var, ja som om hon klappade i hvarje pulsslag. Detta voro de tankar, som mer eller mindre klart genomblixtrade mitt hufvud, under det min häst raskt ilade framät. Vi kommo slutligen under vår skarpa ridt till en bred graf, som utgjorde gränsen mellan min fars och hans närmaste grannes besittningar. Bravour sprang modigt öfver, och Grahams lille häst följde långsammare efter; då sågo vi på afstånd den åldriga prestgården med sina grå murar framträda ur sin gröna, lummiga omgifning, och vi redo nu något långsammare bredvid hvarandra, för att låta vära hästar få pusta ut. — Hvarpå har ni tänkt, Percy? frågade pastorn; — ni har ju ej med ett enda ljud förrädt er tillvaro. — Jag har tänkt på Ellinor, svarade jag, — om hon skall glädja sig öfver, att vi så tidigt komma tillbaka; men ack! jag har ingen gåfva till henne, icke ens en vacker blomma . . . — Se glad ut, Percy! Skratta, Percy! Och min dotter skall fröjda sig öfver att se er glad och munter, Vi redo tigande vidare. Mina blickar voro oafvändt riktade på det gråa, framför oss liggande, huset; hvarje ögonblick väntade jag att se Ellinor i dörröppningen. Hon visade sig dock icke. Men i stället för henne framträdde en man, som under några sekunder såg bortåt oss och derefter skyndade in i kastanic-allcen och försvann för våra blickar. Jag trodde mig igenkänna honom, gaf min häst fria tyglar och sprängde i fullt galopp fram till huset. Men jag kom för sent; mannen hade redan försvunnit bakom träden och de täta häckarne. — Hvem var det? frågade jag pastorn, när denne ändtligen hunnit fram. — Såg ni honom icke?