Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1856, sida 1

Den vansinnige från S:t James, (Öfversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Och kunde jag väl våga att med ömma önskningar närma mig detta rena väsende, medan skymf och jordiska förluster drabbade mig? Det är sannt, att jag ej förtjente dem, men i den blinda, känslolösa och likväl alltid dömande verldens ögon måste de likväl nedsätta mig. Och måste icke hon, den älskade qvinnan, vid min sida i dubbelt mått känna denna förödmjukelse, om hon verkligen älskade och högaktade mig? Borde Ellinor så tidigt erfara dessa djupt sårande bekymmer? Ellinor, den englalika varelsen, hvars ord voro mig en genklang från det gudomliga, hvars blick var mig en solstråle, hvars leende var mig en vink om sjelfva odödligheten, skulle hon i sin ungdoms första vår kunna fördraga den pöbelaktiga hopens kalla, föraktfulla blick? Nej, nej! Det kunde hon ej, det finge hon ej! Och likväl vände sig alla mina tankar kring henne, likväl omkretsade alla mina känslor det ställe, der hon andades, der hon lefde, gick, talade, likväl stod för mina ögon hennes sköna bild om morgonen, då jag vaknade, om natten, då jag sof, om dagen, då jag gick, red eller läste, och icke blott för mina ögon, utan det förekom mig, som om hennes andliga bild varit inpräglad i min panna, som om jag kände henne der, hvarest sätet och källan för mina tankar