Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1856, sida 1

Innan hon hunnit göra denna fråga, blygdes jag öfver den känsla, som uppflammade i mitt bröst. — Tillåter ni mig ännu en fråga, miss kllinor? fortfor jag i en så mild ton som möjligt, för att ej skrämma henne. — Var min bror här för er skull? — Jag tror det, var det tysta svaret, som gafs med sänkt blick och purpurrodnad på kinderna. — Ni tror det blott? — Ack, Percy, blif icke ond på mig! ... Jag vet det. — Kommer han, emedan han vet, att han gerna är sedd? — Mylord! ropade hon nästan gråtande; — hvad tänker ni om mig! — Lugna er, miss Ellinor, jag är redan tillfredsställd. Ack, ni vet ju, att jag måste undertrycka mina känslor både såsom bror och son ... — Håll, mylord! Säg ingenting mer! bad hon med en allvarlig och sorgsen röst. Jag blef rörd... Jag teg och gick tankfull vid hennes sida. Likasom jag icke visste, hvad jag skulle tänka om allt detta, visste jag ej heller, hvilken väg jag gick, och Ellinor följde mig, utan att höja sin blick. Jag hade glömt, hvar jag var, i den fria skogen eller den slutna kammaren: det var mig också likgiltigt, ty i mitt inre jäste och arbetade en känsla, som var nära att qväfva mig. Jag var till den grad beherrskad af henne, att jag ofrivilligt bröt tystnaden och började åter: — Min bön om ert förtroende är ännu ej slut, miss Ellinor. Har ni någonsin betänkt, att er far ej alltid skall blifva hos er? — Det har jag ej tänkt på, mylord! Nej, min far skall evigt blifva hos sin dotter. (Forts.)