Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1856, sida 1

Vi stego upp. Ellinor tog sin halmhatt på armen, och vi gingo ut i skogen. Utan tvekan räckte hon mig på min begäran sin arm ... älskligt svallade hennes silkeslena lockar kring de fylliga skuldrorna, och den späda mossan tycktes fröjda sig under hennes steg ... Min själ simmade i ett haf af ren och stilla njutning. — Miss Ellinor! började jag; — när jag steg in, rodnade ni, och er hand var het och darrande, när ni räckte mig den ... hade ni nyss haft en sinnesrörelse? Hon såg på mig ... hastigt ... men denna hastiga blick trängde till det innersta af mitt väsende. — Ja, hviskade hon mer än hon talade; — jag hade en sinnesrörelse. — Och af hvilken orsak? frågade jag. — Om ni anser mig för er vän, så skänk mig ert förtroende i allt, som nedtrycker er, och jag skall vedergälla det med den bästa gåfva jag eger ... mitt eget förtroende. — Ni är god, mylord, svarade hon. — Och hvarför skulle jag ej skänka er mitt förtroende, då ni så ofta bevärdigat mig med ert? Också skulle jag redan berättat hvad ni nu önskar höra, men jag ville ej störa min fars goda lynne, ty hans panna mulnar, när jag talar med honom om er brors besök. — Ilan var alltså här... Jag har ej misstagit mig? — Ni misstog er icke ... Och detta var orsaken till min sinnesrörelse. Ty när ni fattade min hand, ihägkom jag, att er bror nyss tryckt samma hand . .. och då jag jemförde ... — Hvad? — Häll, Percy! Ni genomborrar mig med edra blickar . .. Huru är det med er?