Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1856, sida 1

— Jag såg honom, Perey, och om jag ej misstager mig, var det sir Mortimer, er bror. — Och i er frånvaro, Graham? — Han har väl efter vanan gifvit min dotter en bukett på hennes födelsedag, svarade Graham lugnt. Vi stego af, gingo uppför trappan och funno Ellinor i matsalen, som låg midt i hufvudbyggnaden och intog alla dess fyra fönster. Hon rodnade synbart, när vi inträdde. Men förgätande allt, då jag återsåg henne, trädde jag henne närmare, fattade hennes hand, kysste den och sade: — Miss Ellinor, ingen menniska önskar större lycka och förnöjelse åt er stilla själ än Percy, som nu är så fattig, att han ej ens har en blomma att bringa er såsom pant på sin uppriktighet och tillgifvenhet. Hennes sköna, hvita hand var feberhet, när jag fattade den, och tycktes darra. Hon svarade med nägra vänliga ord och sysselsatte sig derefter med frukostens tillagning. Jag såg mig om efter den bukett, som Mortimer, enligt hennes fars förmodan, lemnat henne ... men jag fann den icke. Mitt hjerta manade mig att fråga om det nyss timade besöket, men jag betvang mig och teg, ty äfven fadren teg, som hade största orsaken att fråga derefter. Ack, det läg så mycken skonsamhet i denna hans tystnad, ty hvilka minnen skulle icke blotta utsägandet af min brors namn hos mig framkallat! Vi hade intagit frukosten. Graham gick till sin kammare, för att hvila några ögonblick, ty den skarpa morgonridten hade tröttat honom något. Ellinor och jag voro några ögonblick allena; nu kände jag ett starkare begär att framställa den fråga, som redan sväfvat på mina läppar och till den grad tyngde på min själ, att jag beslöt lätta mig från densamma.