delas; och de äldre skola med de unge kanske efter hand kunna indragas i det emellan läraren och ähöraren fortgående samtal, hvari ehristendomsförhöret har sitt väsende. I de mindre städerna hafva vi för denna öfning den föreskrifna tiden om Söndagsmorgnarne ifrån September till Maj; för landet qvarstår ännu en motsvarande lag om katechismipredikan och förhör Söndagligen före Högmessan. Bringom ock denne lag, hvar det kan ske, till verkställighet; eller öfverflyttom katechisationen, om det så bättre skickar sig, till en annan stund af Söndagen. Der lika många tjenstbare prester äro, som kyrkor, hvari gudstjenst på en och samma dag hålles, finnes knappt någon ursäkt för underlåtenhet i detta hänseende. Men ock der svårigheterna visa sig nästan oöfvervinnerlige, kan genom bön till Gud under kärlekens nitälskan mycket besegras, som till en del står i vägen för återförande af den gamla christliga ordningen i detta hänseende. Bibelförklaringen, så befordrande den än kan vara för folkets inledande i den vigtigaste af alla böcker, må knappast anses angelägnare än den katechisation, som skall icke blott underhålla lärarens lefvande gemenskap med åhörarne alltifrån deras uppväxt, utan sätta de sednare i stånd att kunna af den egentliga predikan hämta uppbyggelse och att vid nattvardsgång pröfva sig sjelfva. Den omtänksamme skaffaren finner ock lätt tillfällen att för sitt folk förklara både Bibeln och katechesen. Jag har så mycket ordat om denna sak, emedan den synes mig vara bland de oumbärligaste, men ock i vårt land mest tillbakasatta. Särskildt uppmanas vi i våra dagar af tilldragelserna inom kyrkan såväl, till rastlös verksamhet och oförtrutet niti allmänhet, som ock synnerligen till christendomsundervisningens omsorgsfulla bedrifvande. Ledarne för de separatistiska rörelser, som mångenstädes förekomma, finna ofta sin ingång bland folket genom ett skenbart allvar, hvilket bildar en motsats mot den ordentlige lärarens ljumhet och åtminstone föreburna likgiltighet för de själar, för hvilka han en gång skall göra räkenskap. (Ebr. 13: 17.) Kastom ifrån oss hvad till dylika beskyllningar må synas gifva anledning, och undanryckom dem, som förvilla vårt folk, de mäktiga stöd de flerestädes tyckas hafvai en stor okunnighet hos icke få af dem, som äro åt vår omvårdnad anförtrodde. Förebyggom genom en trägen, grundlig och till hjertan trängande undervisning villolärornas förbländande och tjusande makt; och om de likväl antingen uppenbart inbryta eller på dolda vägar framsmyga, varom vaksamme att möta dem, icke med köttsliga vapen, utan med andans svärd, fördt i all saktmodighet och lärdom (2 Tim. 4: 2. jfr. Cap. 2: 24, 25. Tit. 1: 9. 1 Petr. 3: 15.) Segrar skola så kunna vinnas, om icke öfver förförarne, likväl öfver några af de förförda; och andre skola af sanningens och kärlekens förenade krafter blifva styrkte och förvarade. När yrkanden göras på församlingslärarens ökade bemödanden i det egentligaste af hans kall till att i Öfverherdens fotspår och under Hans Andes ledning offentligen och enskildt (Ap. Gern. 20: 20, 31.) undervisa, varna och uppmuntra, äro invändningar icke ovanlige, som till en del tyckes hafva mycken grund vid de många hindrande yttre bestyr, som hos oss äro pålagde församlingens herdar. Visserligen utgöra dessa åligganden tillhopa med prestens förnämsta kallelsepligter en börda, som mångenstädes är allt för dryg, der icke alldeles ovanlig förmåga är tillstädes. Men, om tidernas beskaffenhet gifver oss föga hopp till hvad vi dock måste anse önskvärdt, att nemligen med bibehållande af ärender, som enligt Guds Ord och den första kyrkans föresyn må tillhöra ämbetet, detta dock mer och mer befrias från hvad derifrån utan skada för kyrka eller stat kan skiljas: så varom desto angelägnare att städse taga tiden väl i akt, heldst ingen af oss vet, huru länge hans såningstid räcker eller de tillfällen till det goda medgifvas, öfver hvilka vi ännu kunna tacka Herran. Välbetänkt är derföre att icke på förrättningar i husen för mycket användes af våra dyrbara stunder, utan att derföre den christlige läraren helt undandrager sin kärleks deltagande från sorgens och glädjens familjehögtider. (Rom. 12, 15.) Vigtigt är dock, att icke sällskapslifvet får uppsluka vår tid och förverldsliga hågen; äfvensom att en onödig och tidspillande läsning får vika för Guds ords betraktande, böneumgänget med Herran, den enskilda själavården och de redbara studier, hvilka äro för oss af verkligt praktiskt gagn i utöfningen af vår dyra kallelse. Prestens föresyn verkar ock icke minst, då det är fråga om den husliga gudsfruktan, fliten, tarfligheten och ordningen. Föröfrigt låtom oss, icke blott till lättnad för oss sjelfva, utan ock till utbildande af ett verkligt församlingslif, omsorgsfullt begagna och bringa till rörlighet de communala anstalter, som lagarne i vår kyrka anbefallt. Huru mycken hjelp borde icke en Pastor kunna hafva af kyrkoråd, skolstyrelse och sockennämnd, om han hos dem, som till ledamöter i dessa församlingsutskott väljas, kan i någon mån tillvägabringa eller påräkna eu christlig anda och en nitfull kärleksverksamhet i de yttre församlingsangelägenheter, till hvilka han ock måste sträcka sin omtanka. öfvertygad, som jag är, att alla utväxter på kyrkans organism i allmänhet utmärka, om ej befordra, ett sjukdomstillstånd, och i intet fall ersätta den normala lifsverksamhet, som från det inre af organismen bör utgå till alla dess delar, anser jag uppgiften för kyrkans vänner vara, att först och främst med Guds ord främja det inre lifvet, men sedan ock till en kraftig samverkan begagna alla de organer, som vår kyrkolag känner såsom ingående i församlingsverksamheten. Den rätta kyrkligheten är lika mycket skiljd från presterligt envälde, som från ett demokratiskt upplösningstillstånd. Erkännom alltid församlingarnas rätt; besinnom att vi äro deras tjenare (2 Cor. 4: 5.) på samma gång, som vi äro satte att vara i alla stycken ledare (jfr. grdt. Ebr. 13.) för det församlingslif, hvilket icke blott i Gudstjensten, utan ock i sockenstämman, i kyrkorådet, i skolstyrelsen m. m. skall göra sig gällande till bevisande af alla de handräckningar, hvilka falla inom den christliga diakoniens område. Särskildt hvad kyrkotukten angår, blir aldrig någon rätt hjelp, förrän församlingen, hvilken denna sak egentligen tillhörer, uppstår ur sin andeliga dvala. Emedlertid har församlingen i vårt land åt herdarne anförtrott den vigtiga utöfning af kyrkotukten, hvilken af den sednaste lagen i detta ämne blifvit återförd till en mera christlig gestalt, än hittills i vårtland varit förhållandet. Nyttjom den makt, som från att vara ett verldsligt tvång blifvit närmad att kunna uppgå i kärlekens mAh mA nNnInnAAnRA ff MM i 47 FF 2 —