Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1856, sida 1

gång, med Guds hjelp, mitt beslut fattadt, så framåt! Faror känner ej min själ. Pastorn betraktade mig förundrad, leende, frågande. — Man skulle tro, sade han, — att det vore fråga om en småsak, då man vid allt detta ser er lugna, likgiltiga hållning. — Likgiltig, Graham? ropade jag; — ja visserligen! det finnes en hojd af smärta, på hvilken allt blir likgiltigt för ett känsligt hjerta. Dock, nej, nej, min vän Graham, icke allt! ... Men tillåt mig nu sadla min häst och bringa miss Ellinor vår lyckönskan! Phillipps framledde hästen och uppmanades att ej blifva orolig, om jag utcblefve lägre än vanligt, hvarefter vi stego till häst och redo bort. V. Fortsättning på den vansinniges från S:t James historia. Vi trafvade raskt framåt under en god timma, utan att samtala; begge hade vi mycket att öfvertänka för oss sjelfva. Othello sprang långt förut, då och då seende sig om, ty han kände ju vägen och målet för vår ridt och var otålig att återkomma till henne, som med så många smekningar och läckra bitar eröfrat hans tillgifvenhet. Dessa betraktelser förde omärkligt mina tankar till miss Ellinor ... och hos henne stannade de gerna.