Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1856, sida 2

jande: I Göteborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning af den 19 dennes finnes ett s på mitt vädjande till allmänhetens rättskänsla rörande kommunen Mölndals beteende att förneka mig, dess anställde läkare, all lön. Detta svar är författadt af Mölndals ålderman, hr Noren, och består i honom värdiga personligheter och i följande sakpåstående, nämligen: vatt jag hade åtagit mig bestrida läkarevård i kommunen Mölndal för ingenting. Detta påstående, som ej var stödt med bevis, behöfde egentligen intet motbevis, emedan detta följer af hvad jag redan förut omnämnt i denna tidning; men då man ej kan antaga, att alla, som läst hr Norens epistel, äfven läst min föregäende uppsats, må Thors bockar än en gång fällas. Det är af alla sförnuftiga menniskor antaget, att man blott bör tro det trovärdiga. Jag begriper således ej huru hr Noren, som, ärligen taladt. är en klok man, kan tänka att någon lär tro, det jag skulle lemna skötseln af verkliga fattiga i Göteborg, der jag till de sattiges förmån har kraftbrödsbagerier och nykterhetsmatställe, som göra en omsättning af minst 30,000 rdr rgs årligen, samt dessutom en förtroendepost i Bildningseirkeln, för att sköta rika mäns arbetare för ingenting uti en ledsam by, der lefnadskostnaden utomdess är något större än här. Med högst få undantag bestå nämligen Mölndals fattiga af de rika Mölndalsboarnes skatiskrifna arbetare, för hvilka husbönderna såsom vanligt betala läkarearfvode, och detta med undantag af högst två å tre, åt hr doktor Montön. Man kom nämligen på bystämma öfverens huru mycket hvar och en skulle betala, för att doktor Mouten skulle sköta såväl fabrikernas och mjölnarnes arbetare, som ock de högst få öfriga fattiga, som förefinnas. Det var denna post jag blef kallad att antaga, hvilket ibland annat kan bevisas deraf, att innan kallelsebrefvet anlände skref en bekant för mig, efter min diktamen och besörjde på posten, ett bref till en person i Mölndal, som var intresserad i saken, hvari denne underrättades, att jag, al sjukdom förhindrad, ej kunnat fråga d:r Monten, om han vore liknöjd om platsen; hvarom icke så förbjöd mig min hederskänsla att antaga en plats, som bekläddes af en notoriskt skicklig och human läkare. Den ifrågavarande posten var naturligtvis åtföljd af betalning, hvilken var så temmeligen den enda, som i Mölndal af en läkare kan påräknas; ty det är, säsom i mitt kallelsebref står omnämndt, högst få betalande, d. v. s. fabrikörer och mjölnare i Mölndal, hvarföre cj Åstora timliga föondelar kunde utlofvas. Men ej stora timliga fördelar (detta står ordagrant i kallelsebrefvet; se denna tidning af den 13 dennes) och alls inga timliga fördelar är dock sannerligen ej detsamma. Af allt detta följer tydligen, att jag på det mest direkta sätt i verlden anmodades att suecedera herr d:r Monten, och det med lön, samt att jag, sedan åtskilliga betänkligheter å min sida blifvit häfda, antog kallelsen, hvilket sednare hr Nortna sjelf medgifver. IIr Andersson kan ock omöjligen hafva förklarat, att jag ville sköta läkareposten för intet; ty detta står i strid med det ställe af kallelsebrefvet, som vi nyss anfört, och har han egenhändigt skrifvit kallelsebrefvet. Hr Noröns bemödande att skylla på den i Mölndal allmänt saknade hr Andersson bevisar, att tit. Norcn läser tidningar; ty af dem lär man att ett dylikt förfarande är vanligt hos Ryssen, der man nämligen brukar skylla på döda. Hr Norcns påstående, att hrr Francke ville till en början gifva mig gratis bostad, är också ett fantasispel, såsom hvar och en vid efterfrågan väl torde få höra. Men hvarföre anförde hr Noren icke det vackra, tit. vet om hr Lundström? Denne possessionat ville nämligen gratis skänka tomt till läkareboställe. Af hr Norcns insända artikel finner man, att jag höjt anspråken. Detta är undantagsvis icke en fri fantasi, utan blott en vrång framställning; ty jag bad hr Norön Jaga så att jag för en arbetstid af 365 dagar skulle få en !:del större lön än doktor Monten fick för cirka 50 dagar, hvarvid jag dock uttryckligen förklarade det vara min skyldighet att, såvida min anhällan ej beviljades, under ett års tid sköta de sjuke för det samma som d:r Monten erhöll, emedan jag ej nämnde strart att jag ville hafva tillökningen. IIärsör behöfver jag alldeles ej genera mig, ty arbetaren är sin lön värd, och hr Noren fann ju sjelf, att min begäran var billig. Det var ju samma gång hr Norcu medgaf detta, som då hr Noren af egen kassa garanterade mig rgs rdr 200. Dessa båda saker kan jag dock undantagsvis ej bevisa, hvarföre de ock förra gången ej anfördes; men, en är så god som en annan. Då tit. Norön anfört om mig saker, stridande emot skriftliga och muntliga bevis, så må dessa sanna, ehuru obevisliga anföranden vara tillåtne. Detta så mycket mera, som jag möjligen i denna sak missförstod hr Noråcn; ty kanhända har tit. Noröån, som verkligt erkännes hafva stor historisk kunskap, antagit Talleyrands grundsats att med ord dölja sina tankar, i det man tänker ett och säger ett annat. Ar det sålunda, så hade jag orätt i att anföra tit. Noröns ord såsom ett löfte, hvilket jag giort i hr Norcas närvaro. Hr Norån behagade ej sammankalla bynämnden, för att bestämma huru stort mitt arfvode skulle vara, ehuru jag flera gånger anhöll derom innan jag tillkännagaf genom lysning i kyrkor, att jag ville börja om några dagar att praktisera i Mölndal. Då upplystes det, att bymännen ej ordnat sakerna med d:r Montån, hvarför bymännen gåfvo mig den temmeligen säkra utsigten, att cirka 8 månader praktisera för ingenting. Detta kan bevisas af ett bref från sjelfve hr Voren. Deri finner man tydligen, att hr Norcn, så mycket på honom ankommit, sökt förekomma ett sådant beslut, samt att han kallar oppositionen emot sin äsigt i denna sak för obehörigm; ja, att ifrågavarande beslut är en af orsakerna, hvarföre hr Noren vill nedlägga sin kommunala befattning. Följande bibelns föreskrift, att ej vara obarmhertig emot sin broder, vill jag till hr Norcns fördel icke publicera brefvet. Vid den sammankomst, som hr Norön hade utlyst till nedläggandet af sin kommunal-befattning, var iag närvarande och föredrog min protest emot den förra sammankomstens beslut och då uppdukade man plötsligen fabeln om mitt löfte, att praktisera för ingenting. För denna sak trädde nu tit. Norcn, 14 dagar sednare än han skrifvit nyssnämnda bref, i skranket, och detta af tacksamhet för att förordningen rörande Mölndals svin blifvit ordnad åtminstone i det aldra närmaste efter hr Norens åsigt. IIr Noren ville nämligen nedlägga sin besattning, i första fallet för svinens och i andra fallet för sin egen äras skull. Ty nog är tit. Noren blamerad deraf att jag, troende ett officielt dokument, af honom undertecknadt, förlorade mycket både tid och penningar. Det yttrande hvarpå Mömdalsboerne uppbyggt sin icke uppbyggliga dikt, att jag ville behandla deras fattiga för ingenting, beror på ett yttrande, som jag i enrum haft för hr Norön, då jag begärde 1000 rdr rgs lön is llet för 150. Detta yttrande var, att jag 2