nmii erhållas närmare wpplysningar. Carl Joh:s Församling den 5 Aug. 1756Ä (8931). E. KULLBERG. Några rader utur en resandes dagbok. (Forts. fr. föreg. n:o.) Men det var ej detta jag ville säga. — Vi kommo, såsom sagdt var, till Rudolstadt, en liten stad, högst romantiskt belägen vid en gren af Saale. Man kan knappast se någonting mera pittoreskt än dess omgifningar. De höga bergen och kullarne äro ända till sina öfversta toppar prydda med skog, närmare dalarnes botten af mångfaldig och omskiftande natur, ifrån den dystra och allvarliga boken och den rika, fylliga eken till den ljusa björken och den skälfvande aspen. Der ofvanom står granen, mörk och högtidlig, såsom i Nordanskog. Det susar melodiskt uti dess toppar. Man tycker sig vara försatt ett par hundra mil nordligare, till Sverges gamla urskogar. Dock, vid närmare påseende misstager man sig ej. Granen är här spensligare och vekare än hos oss. Det är ej det nordiska klimatet, utur hvilket han hämtar sin kraft och näring. — Ifrån Rudolstadt gjorde vi en utflygt på en dag genom den sköna Schwarzathal. IIär sammanträngas bergen, bildande en djup dal, genom hvilken vägen ofta har svårt att tränga sig fram. Den är anlagd med mycken konst i och stora uppoffringar, ofta under de lodrät stupande klipporna, som här stiga till en betydlig höjd, allt jemt utmed den lilla romantiska floden Schwarza, som hoppar och sorlar på den med yppig grönska betäckta dalbottnen. Jag kan ej säga huru mycket denna resa behagade mig. De skönaste minnen från Norge och Sverge dykade upp för hvarje steg. Det var en dag af renaste och oförvanskeligaste fröjd. Jag skulle kunna angifva punkter af öfverraskande skönhet, såsom den lilla byn JoLkstedt, der Schiller en tid bodde, och i hvars granskap, uti pavillonen på den så kallade Schillershöhe, han skref sin Geschichte der Niederlande; den lilla staden Blankenburg, romantiskt belägen vid foten af den ansenliga ruinen Greifenstein; det täcka värdshuset Chrysopras, med ett vattenfall, på hvars andra sida uppstiger till ansenlig höjd ett berg, på hvars hjesse thronar den sköna ruinen Eberstein. Längre fram passerar man Teufelstreppe (borde heta Gottestreppe; uti en sådan natur kunna endast goda makter trifvas). De sublimt vilda klipporna vid Kirchfelds och slutligen das dirre Schild och Trippstein, ståtligt belägna på betydlig höjd öfver dalen och vägen, dominerande de nedanför liggande höjderne, öfver hvilka ögat med glad förtjusning skådar hän mot ett aflägset fjerran. Vi kommo slutligen till målet för vårt skogsparti, sommarslottet Schwarzburg, tillhörigt fursten af Rudolstadt. Slottet är beläget på en temligen hög bergplatå, som uppstiger från den nedanför liggande sköna dalen. Från dess terasser har man utsigt öfver ett bland de skönaste skogspartier i Tyskland. Sedan vi i det nära belägna täcka värdshuset intagit en tarflig middag, företogo vi en utvandring till flera af de nämnda ställena. Vid vandringen till Trippstein, mötte vi fursten sjelf ridande i sällskap med sin unga och sköna fru. Han såg tarflig ut, såsom en svensk landtjunkare. Vi hälsade honom artigt, sålunda uttryckande vår tacksamhet för den gästfrihet, hans land erbjöd oss. Han syntes vara en vänlig och god man, också berömdes han af sitt folk, med hvilket han sades lefva på bästa fot, ej mycket aktande sin fursteliga värdighet. Sedan vi tillbringat dagen i dessa nejder, återvände vi till Rudolstadt, tillbringade der natten och voro följande dagen, efter en tråkig och långsam resa med postvagn åter i Weimar. — Såsom minne af denna resa tecknade jag i min dagbok följande rader: gDiktens fogel, lyft den lätta vingen, Sångens fjärlar, fria, glada svingen Öfver Schwarzadalens stilla frid, Der den klara flod, med ystra vågor, Leker glad i solens gyldne lågor, Som i jordens första, sälla tid. Uti tidens morgontimma fjerran, Hvilken herrlig tanke utaf Herran! Kärlek ville Han och skönhet blott; Då Han öfver dalen och dess höjder Gjuter lifvets solbelysta fröjder, Och sjelf finner allt så skönt som gedt. Hör der borta djupt i stilla dalen Sjunger glad sin visa näktergalen, Diktar trasten fritt sin bästa sång; Skogar hviska både när och fjerran Mången helig hymn till Herran Herran, Glad, allvarlig, helig på en gång. Granens kronor uti skogen susa, Luftens lätta vågor hurtigt brusa, Som de brusa långt i sjerran Nord. Hvart jag skådar, nordanbilder höga Sväfva för mitt skönhetsdruckna öga, j Som ifrån den kära fosterjord. Ofta skall min tanke fierran ila Hän till dessa nejder och sig hvila, Såsom tröttad sogel i sin dal. Lifvets strider vill jag nöjd då glömma Och om sköna sommardagar drömma, Ljufva dagar uti Schwarzathal. so 0 mo od Hm iii