Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1856, sida 1

— — ——— vanligtvis på sin brune långsvansige Pony, som trafvade ovanligt bra, ehuru han ej var mycket större än Othello. Phillipps, den trogne Phillipps, som bodde jemte mig i sin systers hus och med välbehag såg, huru hans begge söner artade sig, var mig vid denna tid mer än en god tjenare. Alltid uppmärksam och vaksam, alltid sysselsatt Omkring mig, fördubblade han nu sin ifver och bemödade sig icke blott att vara en trogen tjenare, utan äfven att såsom ett sällskap och umgänge sprida trefnad i min enslighet. Han gick ofta mellan markisens af Seymour slott, pastorsbostället och min boning och medförde altid nyheter, som längre fram visade sig pålitliga. Bemärkande hans nästan ängsliga omsorg för min skull, frågade jag honom engång om orsaken dertill, och pu berättade han under enträgna böner att förlåta mig hans dristighet, att han vid det ofvan beskrifna sorgliga uppträdet hade lyssnat vid min fars dörr, i sällskap med dennes hofmästare, en gammal redlig man, och att han således var upplyst om alla mina förhållanden. Efter denna bekännelse behöfde jag ej längre dölja min hemlighet för honom, och jag hade fördel deraf, ty att bafva en trogen person bredvid sig, hvilken känner vår ställning och förstår begagna sin kännedom till vårt bästa, är i nödens och ensamhetens stunder en stor lättnad och en god tröst. Han var det också, som nästan dagligen förmanade mig att ej gå utan vapen, hvilket jag ditintills underlåtit, och erbjöd sig att åtfölja mig på mina nattliga ridturer mellan pastorns och min skogskoja. — Fruktar du då för mitt lif och hvem misstänker du? frågade jag honom en dag.