Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1856, sida 1

slumpen för öfrigt ej gynnade ett möte. Att han och min far kände min vistelse i nejden, var helt tydligt, ty hans tjenare talade ofta med Phillipps på ett sätt, som visade, att de ofta sett mig på vägen till, om också ej på återvägen från prestgården. För öfrigt var afståndet emellan de begge husen icke större, än att man från min brors fönster, som vette åt jagtslottet, lätt nog kunde upptäcka mig eller min häst utanför mr Grahams dörr, framför allt om man serskilt ville gifva akt på mina rörelser. Det enda jag fruktade i detta hänseende, var, att min far kunde illa tyda pastorns umgänge med mig och tillochmed förbjuda honom mina besök, och häruti hade jag också icke misstagit mig, såsom ni genast får höra. Ty när jag en morgon . . det var ännu temligen bittida . . satt utanför min dörr och läste i en tidning, som ankommit föregående qvällen, hörde jag från afstånd den lille hästens hofslag. Förundrad att vid en så ovanlig tid se mr Graham besöka mig, steg jag upp för att emottaga honom, då Othello, tjutande af glädje, framstörtade och helsade mig med sina vanliga vänskapsbetygelser. Denna hund hade nämligen från början af sin bekantskap fattet stark tillgifvenhet för miss Ellinor, och på hennes begäran lät jag honom ibland qvarstanna hos pastorn. Det roade oss också, att alltemellanåt skicka honom såsom budbärarc, ty han kände sin väg noga, och man behöfde blott stich a brefvet i hans breda silfverhalsband, öppna dörren och säga: Othello, gå till din herre! — så skyndade han genast på väg, och ingen uträttade hastigare och trognare sitt ärende, än han. Men från denne budbärare måste vi snart afstå, ty då han en dag med sin lätta börda var skickad till mig, uteblef han