Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1856, sida 1

onda menniskor ej tro en rättskaffens man på hans ord. — Nej, nej, aldrig! utbrast jag, — aldrig skall jag sätta mitt namn under en skrift, som på samma gång vanärar mig och min mor! Här gjorde berättaren ett uppehåll, böjde sig likasom utmattad tillbaka och betäckte sina ögon med handen. Men när ban åter borttog den, var hans ansigte så lugnt och klart som ett barns . . Men huru mäste det hafva varit i hans hjerta!. .. Efter några minuter rätade han sig ater och sade med mindre sast ton: — Jag trodde mig nära döden: så hade detta uppträde skakat mig. Huru jag kom ur rummet, ur huset, vet jag icke; blott så mycket erinrar jag mig, att Phillipps trädde emot mig på tröskeln till min fars rum och gaf mig en djup forskande blick, en sådan, som jag aldrig förr sett. Jag skyndade ut i skogen, i Guds fria natur. Jag drog djupt efter anden ... mitt bröst var så beklämdt, jag kände mig så liten, så förnedrad, så tillintetgjord, att jag höjde min blick upp till den rena ethern och suckade: — Var detta din vilja, Fader derofvan!? Mekaniskt gick jag vidare och såg nu framför mig pastorns hus, till hvilket jag ofrivilligt gick. Da.i min obeskrifliga nedslagenhet . . mötte mig nägot, som jag aldrig, aldrig skall glömma, och som i detta ögonblick står framför mig i förklaradt sken. Så skickar oss Gud i vår största smärta, i vår qvalda själs bittraste plågor, en balsamdroppe, en tröst, en hugsvalelse, och ger oss dermed ett tecken, att han vakar, att han ser och regerar,