kaf, fördjupade i samtal och förnöjdt rökande sina cigarrer. Då höra de plötsligt från en af husets öfre våningar ett gällt nödrop. Herrarne bli uppmärksamme och lyssna. Skriket förnyas samt höres allt mer klagande och hjertslitande. Herrarne göra nu husegaren uppmärksam derpå, tillkalla en i närheten befindtlig patrull och intränga i huset för att utröna orsaken till nödropet och, i händelse af behof, komma till hjelp. Man trodde sig skola ertappa ingenting mindre än en mördare, eller åtminstone en farlig inbrottstjuf. Sällskapet, med värden i spetsen, går med ledning af ropet, inkommer i ett rum uti tredje våningen och befinner sig snart midt framför en af våra utmärktaste skådespelerskor, som, lutad öfver en bok, ej litet förskräckes öfver det sena besöket af sällskapet, med patrullen i midten. Hon begär förklaring öfver visiten. Herrarne å sin sida äro ej litet förvånade öfver att ha funnit fruntimret lugnt sittande vid sin bok och att ej upptäcka det ringaste spår af någon röfvare eller annan farlig menniska. Saken förklaras slutligen, till allmän munterhet, på så sätt, att skådespelerskan instuderat en roll och dervid så naturligt frambragt utropet af fasa och smärta, att hon derigenom gifvit anledning till den sena visiten. Denna skådespelarinna, som med så mycken ifver och flit studerar sina roller och redan vid instuderandet kommer sanningen i uttrycket så nära, är vår utmärkta och högt värderade konstnärinna d:lle Seebach.