Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1856, sida 1

Mortimer. Var derföre öfvertygad, att jag aldrig frivilligt och lydande en blind nyck skall aflägga min fars namn, för att inför verlden brännmärkas såsom bastard och låta pöbeln i ert hus peka på mig med de orden: dender är väl den äldre, men icke den äkta sonen. — Ua! ropade min far med en styrka, som jag ej tilltrott honom, — så vet då, du som älskar verlden och ett tomt namn mer än du lyder din far och vördar hans heder, vet då, att jag offentligen skall erkänna dig såsom min bastardson och ingenting vidare! — Ni misstager er ännu en gång, mylord, ropade jag häftigare än förut; — jag skall aldrig tåla, att ni på samma gång som mig äfven skymfar henne, som gaf mig lifvet. Och huru skulle ni inför Guds domarestol kunna utlägga, att samma qvinna, som af er födde mig och Mortimer, i mig födde en bastard och i honom en äkta son? — Tåla! röt han och gnisslade med tänderna hvem talar om att icke tåla, när jag befaller? — Jag, jag, Percy, viscount af Dunsdale, er rättmätige, äkta och förstfödde son. Med dessa ord gick jag honom ett steg närmare. — Fördömde slyngel! ropade han, ur stånd att längre beherrska sin vrede. — Mortimer, låt kasta ut honom, och må den lägste i mitt hus se, att jag jagar honom från min tröskel! (Forts.)