Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1856, sida 1

bryt mig icke, utan hör mig vidare. Till dina utomdess rika inkomster såsom viscount af Dunsdale är jag saderligt nog sinnad att årligen tillägga tre tusen Pund, med hvilken inkomst, tycker jag, du blir rikare än mången förmögen adelsman här i landet. — Och hvem ärfver ert namn och dess ära? frågade jag med största möjliga lugn, ty jag dämpade med en kraftansträngning den uppstigande stormen i mitt hjerta. — Min son Mortimer! var det enkla, men tillräckliga svaret. — Men Mortimer, svarade jag, — är min bror, min yngre bror och son af samma moder. — Han är född af äkta säng . . du icke! — Hvem kan bevisa det? Hvem kan på sådant sätt gå mig och mina rättigheter för nära? — Jag och lagen . , svarade han bestämdt. — Men ni var före min födelse lagligt förenad med min mor, invände jag med eftertryck och bemärkte genast den triumf, min rättvisa sak firade, ty begge hade måhända varit af den mening, att jag aldrig bekymrat mig serdeles om dessa förhållanden. — Vet, ropade min far, — att intet vittne till denna förening mer lefver, och att i hela verlden icke sinnes ett skrifvet ord, som kan beslå mig med lögn! — Ni misstager er, mylord, ropade jag likaledes; — om än de öfriga vittnena äro döda och alla skriftliga intyg förstörde, så lefver dock jag, och ni lefver, och Mortimer lefver, och .. Gud lefver! Med dessa fyra vittnen, mylord . . ty ert eget och min brors samveten skall jag åberopa som vittnen . . . äro lagarne lika mycket för mig, som för er och