Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1856, sida 1

— Om ni tillåter mig, mylord, behåller jag tillsvidare detta råd för mig sjelf; ni har för i dag erfarit nog och bör nu afvakta, hvad morgondagen bringar er. I det lyckligaste fallet skulle ni ej behöfva mitt råd; jag sparar det således för ett inträffande nödfall. Skulle ett sådant inträffa, nåväl, då bir det tid nog att förnimma det. — Jag gillar er åsigt och tackar er, mr Graham, Svarade jag, och så slutade vårt sista samtal. Följande morgon blef jag kallad till min far. Tänkande på samtalet med pastorn ilade jag till honom. Min sinnesstämning var fattad, men icke utan en viss oro. Min far satt upprätt i sin säng, fönstergardinerna voro upprullade, och jag kunde nu för första gången vid fullt dagsljus se den mans anletsdrag, som var upphofvet till mina dagar. Han var blek, men syntes mindre sjuk än dagen förut; emellertid tyckte jag, att uttrycket i hans ansigte var mörkare och kallare än första gången. Bakom honom, vid sängens hufvudgärd, hans vanliga plats, stod Mortimer. Sedan min far med en knappt märkbar nick besvarat min vördnadsfulla belsning och på min fråga om hans befinnande helt kort svarat: bättrey— sade han kallt och med fast röst: — Percy, viscount af Dunsdale! Du sade mig i går, att du icke kommit hit, för att ärfva mig, och du kallade Gud till vittne på sanningen af dina ord. Derför har jag i dag kallat dig hit, för att taga dig på orden. Erfar nu hvad jag längesedan skulle meddelat dig, om icke din gode bror Mortimer afhållit mig derifrån . . Erfar, att äktenskapet mellan mig och din mor ända till din födelse var lagligt uppskjutet, och att således först Mortimer är min äkta och dermed ende och äldste, rättmätige son .. Af