lägenhet i närvarande tider, yttrar han nämligen: 22. Skola vi gå ännu längre och tillochmed förneka landets jordmån all vidare lifskraft? Jag måste tillstå, att under den tid jag genomströfvade de olika delarne af det grekiska fastlandet, påmindes jag oupphörligt om en viss buk, som jag en gång läst, men först nu verkligen förstår, sedan jag sjelf lärt känna Grekland. Jag menar Karl Fraas, verk Klima und Pflanzenwelt in der Zeit. Landshut 1847. — Författaren har länge vistats i Grekland och såsom botanist genomvandrat det i alla riktningar. Han betecknar dess återuppblomstring rent af såsom en fysisk omöjlighet. Och denna fysiska omöjlighet förklarar han af skogens förödning och vattenbristen. Homerus och IIesiodus omtalar många skogar, Theophrast omnämnervidsträckta skogstrakter kring Parnassus och Ilelikon, vid Taygeton och Kyllene, men framför allt i Arkadiens högland. Numera har Grekland i sina tillgängligare nejder ingen skog mer, och på Parnassus börjar barrskogen först 2000 fot öfver hafsytan vid klostret Jerusalem. Det framåtträngande ökenklimatet har inskränktskogarne till de högsta bergen. Trädrika äro numera endast den högbergiga delen af Etolien och Öst-Akarnanien, Ftiotis och det mellersta Eubäa samt Kyllenas och Taygetons klyftor. Men artificiel skogskultur är omdjlig; tillochmed bevarandet af hvad som ännu bibehållit sig är ganska mödosamt och nästan outförbart. Hvad skall blifva al våra hjordar, som är landets halfva rikedom, om ej getherdarne få genomströfva landet från Otbrys och Thympbrest till Cap Tänarum och Malea? Huu skulle de nakna bergen få någon fruktbarhet, om ej det tillåter att svedja, för att göda jordmånen med aska? Sådane invändningar göra de okunniga innebyggarne. De gamla skogarnes återvexande är äfven omöjligt af det skäl, att vegetationens förstöring i massa till den grad förändrat klimatet, att det geografiska området för de elementer, af hvilka floran betingas, helt och hållet ryckts ur sina gränser. Skogens förstöring har på den torra och kalkhaltiga jorden betydligt förökat värmen och luftens torrhet; källorna äro försinade, och den torra jorden drager ej mer till sig luftens fuktighet. Derför blåser Siroccovinden allt hetare och hetare öfver de skugglösa bergen och sinner icke källor, icke floder eller sjöar, ur hvilka den kan utdraga befruktande dunster. Alp-ängarne börja ej på enhöjd af 3000, utan först på en höjd af 5000 fot. Men äfven der är genom bristen på källor plantornas näring öfverlemnad åt atmosfäriska fällningar och den smältande snön, hvarför gräset också är kort, nedtryckt och tviaande. Med ett ord, der förr var skog, äro nu usla starrhedar, och der förr var äng, är nu steppvegetation. Landets natur är genom skogarnes förstöring angripen i sitt innersta viäsende. Så långt har det lyckligtvis ännu icke hunnit hos oss, men det skulle i sinom tid komma derhän, om ej lagstiftningen och framför allt en stigande upplysning och patriotism sätta en gräns mot förödelsen. Det finnes i vårt land betydliga sträckor, hvilkas jordmån gör dem odugliga vare sig till åker eller äng, men der naturen genom seklers tysta arbete låtit skogar uppvexa. Utan afseende derpå, att sådan mark är obrukbar till hvarje annat ändamål, än det naturen anvisat, förstöres den enda nyttiga vegetation, som kan trifvas derstädes: och der förut stått präktiga skogar, bilda sig förpestande, för den kringvarande vextligheten förderfliga moras eller — under andra förhällanden — flygsandfält, som oupphörligt inkräkta på den odelbara jorden. De ohyggliga Svältorna i Westergötland bevisa, hvilka svårläkliga kräftsår okunnighet och lättsinne kunna tillfoga en natur, som annars under en klok och idog befolknings händer skulle sträfva till föradling. Om skogshushållningen i en af våra med skogar ännu välsignade provinser lemnar Wieselgren i ÅÅNy Smålands beskrifning några strödda upplysningar, som äro allt annat än hugnande. Skogarne, yttrar han, hafva glesnat, ehuru odlade ängar ej uppstått på stället. Trakthuggning till fälleråg vidhälles och lemnar ofta genom oförståndig behandling för ett halft sekel ett onyttigt ormbunkeller ljungfält. Om IVestra härad i nämnde provins heter det: skog och äng misshandlas allmänt; svedjandet sker på tjenlig och otjenlig mark? — och om Nestbo härad: för att en enda gång erhålla en enda tunna säd förstöras hundratals furuträn, som efterträdas af bräcken, krösonris eller ljung för en åbos hela lifstid. Ett tredje härad Sunnerbo besväras i hög grad af sandmoar och ljungfält, som i gamla tider burit herrliga löfskogar. En af dessa sandmoar, vid namn Ljungby hed, hvars fordna