Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1856, sida 1

Presten, mr Graham, skall endast bekymra sig om sig sjelf och inte om andra — vill du säga honom det, Mortimer? — Ja, kära far. — Och hvad vill du nu? fortfor min fader. — Se er, vårda er — understöja er . . — Och ärfva mig! tillade han hastigt. — Vid den allsmäktige Guden, det har aldrig varit min tanke! utropade jag förskräckt och såg på min broder, som med ett tvetydigt leende stod vid hans sida. — Det gläder mig att höra, sade min fader; nu är jag trött och vill hafva ro; jag skall låta kalla digi morgon, när jag vill dig någonting. Derpå vände han sig emot väggen och tillslöt ögonen. Jag var djupt skakad öfver detta mottagande; men mitt veka sinne och min fasta vilja att öfvertyga min fader om min sonliga kärlek bjödo mig att ej lemna något oförsökt. Jag gick närmare intill sängen, böjde mitt knä och utsträckte handen. — Hvad är det no igen? frågade min fader i denna hårda ton, som skar mig i själen. — Jag vill kyssa er hand, min far, och bedja er trycka er son till ert faderliga hjerta. En paus uppstod, under hvilken jag alltjemt höll nin hand framsträckt. Ändtligen och liksom tvingad af en inre makt lät han sin venstra hand längsamt sänka sig ned till mig, lytte hufvudet med ansträngning något litet och såg på mig med en blick, som kunde döfva hvarje barnslig känsla. Men mina känslor döfvades ej; jag fattade handen, kysste den två eller tre gånger och badade den med mina uppriktiga tårar. Derpå steg jag upp, bugade mig och lemnade rum