Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1856, sida 2

Och i ott tag till marken sträckt Af verklighetens tömmar, Som snodde sig kring ben och hals, Att han ej kunde tala alls Och ännu mindre fäkta. Det var ett dussin Ryssar, som I mörkret smugit hade Och skickligt nog en snara om Den unge svärmarn lade, Helt obemärkt, ty hade blott Han minsta vink om saken fått De varit evigt sålda. På detta sätt i tågverk snörd Blef Modig midt i natten Af dem till sjelfva Zaren förd, Som gladde sig åt skatten. Här löstes alla banden opp Och fri han stod till själ och kropp, I saknad blott af vapen. Nej icke fri ... trehundra man Med dragna klingor slöto En ring kring tältet, hvari han Och Zaren hade möte. Emedlertid så stod han der I blick och uppsyn något tvär, Dock utan minsta fruktan. Och framför honom Zaren satt Bland generaler flera Så mulen som en stjernlös natt, Rödskäggig, grym med mera. Han såg på Modig litet skygg, Ty ingen Ryss kan fri och trygg Se svenska män i synen. Du är?, så talade han nu, I fångenskapen sluten, Men intet ondt, min kära du, Skall ske, om på minuten Du säger huru många man Din konung har och huru han Sitt läger har inrättat. I annat fall du utan prut Blir lagd på pinbänk neder, Och sönderbräkader till slut I alla dina leder; Dock vill jag tro att klok du är Och heldre tager detta här, Som jag dig nådigt skänker. Han viste härmed på sitt bord En hög af guld, som blänkte, Men Modig sade ej ett ord Hvad än han derom tänkte; Han endast tobaksbussen tog Och Zaren midt i pannan slog Till svaromål på saken. Sein ref han häftigt från sitt bröst En bindel mycket blodig Och sade med en klangfull röst, Som ljöd så stolt och modig: Jag är till börden svensk och fri Och kan ej med förräderi, Kung Carl och Sverige lefve! I tältet blef ett fasligt larm, Som ingen kan förtänka, — Men innan hämndens höjda arm Hann första hugget sänka Låg Modig bleknad och förblödd, Med kinden emot handen stödd Och sof den sista sömnen. När kungen sedan spörja fick Hur Modig sig uppförde, Han sade med en bifallsblick, Så alle man det hörde: Jag hade gjort på samma sätt, Ty Zaren är helt rätt och slätt Ej värd en bättre kula.?