Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1856, sida 1

att jag under hvilken omständighet som hellst ätervände till England. Jag reste ögonblickligen med Phillipps och hade under vägen tillfälle nog att allvarligt tänka pä min närmaste framtid. Om jag rönte den olyckan att förlora min sar. skulle Jag ärfva en man, den jag aldrig kallat fader, men den man lärt mig titulera irs Merrlighet, jag skulle ärfva hans rikedomar, ntaga hans ärofulla plats i samhället och i vårt lands politik tillochmed följa hans för mig väl bekanta äsigter. Men här måste jag ännu en gång tala om min uppfostrare. Denne hederlige, rättrådige och skicklige man hade varit allting annat än äregirig. Vetenskaperne — de enda poler omkring hvilka hans verld vände sig — hade han aldrig odlat för timlig vinning, utan för deras egen skull, och denna hans brist på äregirighet hade såsom ett oförändradt arf öfvergått på mig, blott med den skillnaden, att jag, såsom en sanguinisk menniska, hvilken ansåg oberoendet som det högsta goda, inte allenast öfverförde den på vetenskaperna, utan ock på alla andra lefnadsförhållanden, på politiken, på det sociala tilletåndet, och på allt, hvad man kallar ära och pris. Med ett ord, jag älskade inte min rang och min samhällsställning derför, att de kunde böja och uppbära mig, utan jag älskade dem båda derför, att jag gjort till mitt lirs uppgift — att förtjena de fördelar, som deras ägande medför. Ordet adelsman hade för mig en allvarligare klang än orden makt och rikedom, och jag ville sträfva att vara hvad jag hette. Förlåt detta afbrott i min berättelse men det utgör grunden för alla mina tankar och handlingar, och derför måste jag för sanningens skull inte dölja det för er.