dandet af anspråk på en Provincial-läkare-plats i Jemtland, hvartill jag stod på förslag. Återkommen till Götheborg går jag i författning om anskaffandet af rum i Mölndal, för hvilka möbler och åtskilliga andra husgeråd inköptes, sedan löftet att af byns innevånare få låna de förra icke kunnat honoreras. Desslikes anställdes en tjensteflicka ifrån och med den 1 Juli. Sedan allt sålunda blifvit ordnadt till min utflyttning, inköpte jag, med Herr Norns tillåtelse, på ett af stadens apothek, för byns räkning ett förrad af de medicamenter jag vanligtvis förskrifver för att hafva dem på platsen då de erfordras, och lät jag efter ett ytterligt samråd med Mölndals Styresmän kungöra i byns kyrka att jag från och med den 1 Augusti utflyttar till Mölndal och der mottager besökande. När detta beslut skulle bringas i verkställighet, underrättas jag till min öfverraskning att Mölndals bymän på en ny sammankomst funnit sig ej böra bestämma åt mig något läkare-arfvode, då deras mening varit, att jag, drifven af mitt erkända nit för mensklighetens och samhällens väl, skulle utan betalning bestrida ifrågavarande befattning. Ja, man sade till och med åt mig sjelf, att jag sagt åt Herr Lundström och Herr Lundström ät dem, att jag under sistnämnde, för Mölndalsboerne ytterst förmånliga, vilkor ville öfvertaga deras läkarcvård. Då detta äfven blifvit sagdt åt personer i Götheborg, så får jag härmed å egna och å min vän Herr Lundströms vägnar förklara, att detta pågtående till alla delar är en skön sommarnattsdröm. Att så är, följer dessutom af hvad jag redan förut anfört. Det var för öfrigt naturligt, att jag ej kunde antaga giltigheten af Herrar Mölndalsboers utläggning utaf den obestridda skyldigheten af en läkare att behandla fattiga för ingenting, enär jag ej räknar Mölndals rika samhälle i kathegorien af fattiga almosetagare. Mina protester hafva emedlertid till ingenting tjenat, och slutet på det herrliga äfventyret har blifvit, att jag afsagt mig nöjet att vara det goda Mölndals practiserande läkare. Samma äfventyr har dock för mig ganska allvarsamma sidor, ibland annat att det på hedersord vållat mig eljest obehöfliga utgifter af vidpass 900 Rgs Rdr, hvilka man ej är hogad att på minsta vis ersätta. Med hvilken rätt ersättning kan nekas såsom öfverhufvud om hela denna sak, må allmänheten dömma. Götheborg den 2 Augusti 1856. L. A. Soldin, Med. Å Chir. Doktor