Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1856, sida 1

ni har lärt känna mig från en sida, som var obekant för innevänarne i detta hus, och detta väckte utan tvifvel er eftertanke i afseende på mig. Då blef ni vänlig och förtrolig emot mig — emot mig, den vansinnige ibland de vansinnige. — Ni är sjelf läkare och dessutom en finkänslig menniska, — hvilka egenskaper man tyvärr mera sällan, än man skulle tro, finner förenade hos en person! — och nu frågar jag er på ert hedersord både såsom läkare och som menniska — anser ni mig verkligen för vansinnig? Oaktadt jag nästan väntat denna fråga, så trängde den dock nu, så tydligt och ohöljdt uttalad, såsom en skarpslipad dolk igenom mitt hjerta, Det måste vara en förfärlig känsla, att nödgas rikta denna fråga till en deltagande själ. Vid tanken på huru många qval hvarje minut af tvekan å min sida måste väcka hos honom, betänkte jag mig ej ett ögonblick utan svarade genast: — Jag vågar svära på, att ni inte är det. 107 Ar detta er orubbliga, verkliga öfvertygelse om mig — Ja, min verkliga öfvertygelse! utropade jag med värma. — Gud vare lof! fortfor han med sin vanliga, klangfulla stämma, och jag hörde en djup suck framtränga ur hans bröst — Gud vare lot! — jag tackar er! Uen nu den andra frågan, den är likaså allvarsam, måhända ännu allvarsammare än den förra och svårare för er; ty ni måste vid dess besvarande inte allenast uppträda såsom läkare och menniska, utan ock såsom — domare. Jag kunde icke gissa mig till hvad han ville veta, derför lyssnade jag med stegrad spänning på hvad komma skulle. Han fortfor genast: