Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1856, sida 1

känna mig frestad att anklaga menniskorna för hvad de gjort emot mig — men jag anklagar ännu ingen, Jag vill endast helt enkelt berätta för er en tilldragelse, och sedan skall ni — ni skall blifva domare, ni skall säga mig hvad ni skulle göra, om ni befunne er i mitt ställe. — Men innan jag skänker er det förtroende, ni från första stund jag såg er, ingifvit mig, och hvilket äfven var förenadt med hoppet, att ni skulle riktigt lära känna mig och bidraga till min räddning ur nuvarande förhållanden, och hvilket förtroende och hopp — jag tillstår det gerna — tillväxte med hvarje dag, då jag hörde er röst och iakttog edra blickar, men då först fullkomligt stod framför mig, då den rösten, som eljest alltid tilltalade mig ofvanifrån, tycktes mig hafva tystnat och derigenom hänvisat mig till er — innan jag skänker er detta förtroende, säger jag, tillåter jag mig att förelägga er två simpla frågor och att bedja er besvara dem fullständigt samt öppet och ärligt som en rättskaffens egnar och anstår. — Det kan förefalla er svärt, oväntadt och obehagligt nog att besvara dem, men för mitt lugn är det oundgängligen nödvändigt, då hela intrycket af den berättelse jag ämnar meddela er, och öfvertygelsen om dess sanning beror på om ni svarar ja eller nej. Derför bör ni inte lemna dem obesvarade. Men jag säger er förut, att likasom jag sjelf blott meddelar er hvad som är sannt, så begär jag också sanning af er — icke sådan sanning, som den ena menniskan uttalar inför den andra, utan jag begär sådan sanning, som Gud säger menniskan genom sina verk, och menniskan säger Gud i sina renaste böner; ty bönen är ju det renaste verk, en menniska kan utföra,