Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1856, sida 1

Då slog anstaltens stora ur tolf, och vid första slaget spratt jag ovilkorligt till, liksom hade en osynlig hand plötsligen sattat mig. Missnöjd med mig sjelf öfver denna retlighet hos mina eljest så starka nersver, ville jag just stiga upp ifrån stolen, då en ännu större förskräckelse genombäfvade mina lemmar, ty dörren öppnades plötsligt, och den vansinnige från S:t James inträdde med ljudlösa steg i rummet. Ian hade begagnat sig af urets långsamt på hvarandra följande slag, för att, skyddad af deras förklingande toner, desto säkrare kunna ila utför trappan, utan att blifva hörd. Hans ansigte var blekt, men öfver hans vackra, af ljuset spöklikt belysta drag och i alla hans rörelser låg en energi, som jag hittills aldrig till denna grad märkt hos honom. Utan att säga ett ord, stängde han sakta dörren, omvred nyckeln tvenne gånger och tillhviskade mig först då sitt god afton! — Af er härvaro, sade jag gladt och med en högst lugnande känsla, slutar jag, att allt aflupit efter er önskan. — — Kom, svarade han, vi hafva ingen tid att förlora, ändtligen får jag denna sten lyftad från mitt bröst. Han fattade min hand, men i detsamma märkte han de brinnande ljusen på bordet. — Det der går inte an! sade han sakta och utsläckte dem hastigt båda; man kunde få se våra skuggor genom fönstret, och det väcker dessutom misstankar, dem vi i hvarje fall böra undvika. om cn timme går dessutom månen upp, och ni kan i mörker likaså väl höra, som jag kan beritta. i Det var nu kolmörkt i mitt rum, vi sutto båda tyste i soffan — han höll ännu alltjemt min hand i sin,