Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1856, sida 1

— — — — —— — ——— Jag såg forskande på min följeslagare, han märkte det och sade: — Gör mig den tjensten att se utåt denna väg! Det gör ondt i mina ögon, när jag vill se på ett stort afstånd — märker ni ingenting der borta på vägen? — Nej, svarade jag, väntar ni något? — Ja, mycket, svarade han med ovanligt allvar. Min trogne vän, krämaren, har nu redan varit borta i tre veckor, och denna tid är för honom tillräcklig att hafva uträttat ett och annat. Då det i dag är postdag, och posten kommer denna väg och på denli tid, så skall ni finna naturligt, att jag längtar efter ett afgörande i mitt öde. — Efter ett argörande, sir? återtog jag blott, ty jag hade beslutat, att jag på intet sätt ville tilltvinga mig hans förtroende. — Ja, sade han nel klar och kraftfull stämma och hans ögon blixtrade af en ovanlig glans, ett atgörande, min vän, ty det handlar om mera än lit eller död — antingen, eller — det är det sista, jag har att vänta ifrån det hället. Sy ir äfven detta felt, så välan! — jag är beredd till striden — jag har länge nog töfvat och väntat — nu kan jag inte uthärda längre. Dessa sista ord uttalade han i en så fast och afgörande ton, att jag ovilkorligen spratt till. Det uppstod en paus, som började att blitva mig obehaglig. För att bryta denna pinsamma tystnad och gifva hans tankar en annan riktning, frågade jag: — Hyscer ni fullkomligt förtroende till krämaren Phillipps, att han punktligt uträttar ert ärende? — rullkomligt, jag har känt honom i åtta och tjugo ä: — han var närvarande; då jag föddes . .. — Ah! afbröt jag honom, då var ni den herre, med hvilken han rest i Tyskland?