Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1856, sida 1

Han såg leende på mig och svarade: — Ja, bar ni inte tänkt det? Var uppriktig! — Jag trodde det ... och dock hyste jag ett tvifvel, hvilket också är ganska ... — Hvilket är ganska naiurligt, vill ni säga, och deruti har ni rätt. Vänta blott ännu en kort tid en ganska kort tid ... men hör! Ser ni ännu inganting? — Jo, ropade jag och steg upp, ty han hade redan stigit upp och stirrade bort i den angilna riktningen. Det var verkligen postvagnen. Den närmade sig hastigt, ty vägen ledde utiör en backe. Vi lemnade kullen och gingo till vindbryggorna. En qvarts timme derefter körde vagnen in på gården, och straxt derefter öppnades paketerna och kringburos brefven. Afven ull mig var ett, ehuru jag icke väntade något. Jag höll det ännu i handen utan att öppna det, ty jag såg att utanskrilten var af en för mig okänd hand. — Finnes då intet till er? frågade jag. — Jag kan ännu inte veta det, svarade han. Direkte till mig kommer det ej. Emellertid väntar jag ett genom direktören och ett genom — cr. — Igenom mig? frågade jig förvånad. — Ja, stanna qvar tills harlen går bort ifrån bnsken derborta, och visa mig sedan utanskriften på ert bref! Jag gjorde som han sade. — R.kligt! utbrast han ett ögonblick derefter. Det är ifrån Phillipps! öppna det och läs det, ... men fort! Medan jag bröt brefvet, såg jag förundrad nå honom, ty hans röst darrade, i trotts af det våld han gjorde på sig sjelf för att synas lugn; heia hans fySiouomi uttryckte en obesknitlig ångest, hans eljest