Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1856, sida 1

Jag bemödade mig att rätta hans villfarelser och på detta sätt arbetade på hans botande. Härmed uttalade jag sanningen, och jag hade så lagt mina ord, att de kunde betaga den frågande hans farhågor; likväl kunde jag icke underlåta att märka, att man började hysa ett svagt misstroende till mig, och att man med större uppmärksamhet följde hvart och ett af mina steg. Jag föresatte mig derför att för framtiden iakttaga större försigtighet. Följden häraf var den, att våra samtal småningom blefvo kortare geh mera sällsynta, och slutligen kunde vi endast samtala i biljardrummet, der vi spelade vårt parti, sedan de andra slutat sitt. Under promenaderna, vid de gymnastiska öfningarna och på rid-turerna. uti hvilka jag i läkarnes sällskap alltid deltog, sökte desse eller andre af anstaltens embetsmän beständigt att aflägsna oss ifrån hvarandra eller hindra hvarje förtroligare meddelande. Jag upphörde aldeles att besöka honom på hans rum, ty hvarje gång jag varit hos honom, blef hin satt under noggrannare uppsigt, eller underkastad strängare behandling, och att på detta sätt öka hans lidanden, kunde aldraminst falla mig in. De instruktioner, som direktören erhållit beträffande den sjuke, måtte vara högst besynnerliga, tänkte jag ofta. Man tycktes antingen frukta, att han skulle begå en eller annan missgerning, att han skulle fly, eller att han skulle meddela mig en eller annan hemlighet, som skydde ljuset, ty på annat sätt kunde en så besynnerlig inspärrning icke förklaras. Att min längtan att höra något närmare om honom måste sporras genom alla dessa hinder, är begripligt och låg i sakens natur. Det måste hvila en tung hemlighet öfver denna menriska, och om man