Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1856, sida 1

för, att han under tidens lopp vänjt sig dervid, eller att han af naturen var alltför stolt att lägga märke till sådant; och äfven om han gjorde det, förrådde han dock icke genom minsta tecken, att han rönte obehag deraf. Vid hvarje tillfälle visade han genom sitt lugn och sitt jämna uppförande, att han var lika klok som de, hvilka tillsatt andra att bevaka honom. Blott ett par gånger hände det, då vi spatserade tillsammans eller sutto vid schachbrädet, och en uppassare sagta och lyssnande smög sig alltför nära intill oss, för att uppsnappa ett ord eller en blick, att han leende vände sig om och nickade till honom, liksom ville han säga: Jo, jag är här och befinner mig mycket väl! Gå bort och säg det! Men det hörde till sällsyntheterna. Tillochmed den tillgifvenhet, han hyste för mig, och den han aldeles icke vårdade sig om att dölja, väckte småningom ett svagt misstroende hos direktören och i synnerhet hos öfverläkaren, som hade ett vaksamt öga på alla sina patienter. En dag frågade mig direktören, ehuru med största vänlighet, huru det kom till, att jag befattade mig så mycket mera med honom än med de andre sjuke, hvarför jag endast talade tyska med honom, då jag likväl talade engelska flytande nog, och om jag var säker på, att jag som läkare handlade klokt uti att visa mr Sidney ett så uteslutande deltagande? I Jag svarade honom, att jag interesserade mig för denne älskvärde mans öde, att jag, genom att studera hans besynnerliga sinnestillstånd, samlade en erfarenhet, som jag eljest svårligen kunde vinna, : att jag vanligen talade tyska med honom, derför att han önskade öfva sig i detta språk, samt att jag handlade enligt min öfvertygelse såsom läkare, då