Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1856, sida 1

— — 1 —— lugn och sin egen begvämlighet. Man är ju stundom nära att sjelf förlora förståndet! Men jag skall väl en gång få bugt med denne mr Sidney. Jag har mera tålamod än han, och han måste gifva vika, om det ock skulle dröja än så länge! Jag förskräcktes öfver dessa ord, men Jag hade ju ännu ingen rättighet att yttra min öfvertygelse. Hvad visste jag om denne mr Sidney, som icke läkarne visste likaså väl? och i trotts af den stämma, som talade i mitt inre, nödgades jag stillatigande gifva den eljest klarsynte läkaren rätt. Ofta plågade mig den tanken och kom mig att rodna för mig sjelf, att jag omöjligen kunde inse, att läkarne hade rätt och jag orätt. Vid andra tillfällen förevitade jag mig sjelf, att jag hade alltför ringa erfarenhet att här våga hysa någon mening; men då jag såg hans lugna och friska utseende samt hörde hans förståndiga och gripande tal, tog den inre röster ånyo ut sin rätt, och jag kände, att läkarne icke förstodo honom. Intet i verlden är dessutom vanskligare, än att bevisligt afgöra, om en menniskas själstillstånd är friskt eller icke. Jag behöfver blott erinra om tillfällen, hvilka aldeles icke äro sällsynta, då vansinnige, hvilka flera år varit förnuftige, på en gång anfallits af det förfärligaste raseri och åstadkommit den största olycka. Kunde vi icke här hafva ett sådant fall framför oss? Och hvem ansvarade för att förhållandet icke var sådant?