Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1856, sida 1

också icke kände denna hemlighet, så måste man dock anse hans vistande i S:t James för ytterst nödvändigt. Hvaruti denna hemlighet bestod, kunde endast framtiden afslöja, och jag såg under dessa förhallanden ingen möjlighet att erhålla de meddelanden, mr Sidney lofvat mig. Huru korta våra samtal än voro, bestyrkte de icke desto mindre mitt omdöme om hans ädla och upnhöjda karakter, om hans skarpa och klara ande, om hans rika kunskaper och stora bildning samt om hans djupa och innerliga känsla. Dag från dag blef min tillgifvenhet för denna ovanliga menniska större, och i samma förhållande som han blef mig dyrbarare, växte också min aktning och beundran. Enligt mitt råd fördrog han med tålamod hvarje pröfning. De moraliska förmaningar, hvarmed presten stundom undsfägnade honom, och öfverläkarens psychologiska deduktioner, hvarigenom han sökte få honom ifrån hans villfarelser, mottog han ieke allenast med största vänlighet och mildhet, utan stundom gaf han dem så träffande och sinnrika svar, att de vida öfverstego både mr Lorenzens och mr Bromsields horizont. Blott någon gång, då hans sinne blifvit bragt i uppror, försvarade han sig med en bitande ironi, och bevisade da gerna, med de mest dräpando sarkasmer, just motsatsen af hvad han sjelf erkänt såsom rätt, utan att de förmådde vederlägga honom, och denna olycksaliga omständighet var det just, som styrkte hans lärare och ledare i den tron, att han var oförbätterlig, och att alla deras sträfvanden voro fruktlösa. — Under hela fyra år hade man förgäfves bemödat sig att bringa honom till förnuft, sade öfverläkaren en dag till mig. Der ser ni hvilket tålamod den måste äga, som tror sig kallad att rätta dessa menniskors villfarelser, med uppoffring af mitt eget