Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1856, sida 2

som tagit allmänna uppmärksamheten på ett mindre angenämt sätt i anspråk. Sedan Förste Majoren vid Westmanlands regemente Öfverste-Löjtnant Reuterskjöld blifvit satt till Chef för Helsinge regemente, i vakansen efter General-Majoren Rudbeck, ansågs Andre Majoren vid Westmanländningarne öfversteLöjtnant Nauckhoff sjelfskrifven att intaga Förste Majors-platsen. Men Chefen för regementet Kammarherren af Klercker, som lärer funnit sitt anseende och myndighet förut eklipserade af Öfverste Reuterskjöld, torde hafva fruktat enahanda äfventyr om Nauckhoff blifvit den sistnämndes efterträdare, och tilläfventyrs i förhoppning att förvärfva sig en klient, erböd i stället åt Kaptenerne vid regementet Gretve v. Schwerin och Gedda, efter hvarandra, att blifva Förste Major. Begge svarade hvar för sig, att de med nöje skulle emottaga Andre Majors-platsen efter Öfverste-Löjtnant Nauekhoff; men att de ej ville prejudicera honom, som de ansågo vara både mera förtjent, för att icke säga berättigad till och fullkomligt qvalificerad för den vakanta platsen. Men detta instämde ingalunda med Öfverste Klerekers plan. ssan gick då ned i Kaptens-graden ända till den 10:de i ordningen, Kaptenl Bergenstråhle, som ännu icke hunnit avancera till kompagni inom regementet, och som egentligen slagit sig på ekonomiska förtjenster. Först skötte han som arrendator aflidne Ryttmästaren Tersmedens egendom Medinge i Nerike. Sedermera förvaltade han, i egenskap af ett slags inspektor, det i Upland belägna Thorestad, tinhörigt Departements-Chefen (eller Kammar-RättsRådet) Tauvon; men då ett öfningsläger förorsakade nägon längre tid IIerr Bergensträhles frånvaro, kom smolk i mjölken mellan husbonden och förvaltaren, nvars befattning med Thorestad i söljd deraf upphörde. Slutligen har Herr Bergenstråhle omfattat en mindre vanlig industri-gren, i det han af Kammarherren Maule arrenderat postmästeriet i Arboga, der han de sednare åren i egen person fungerat vid postluckan. Herr Bergenstråhle, som ej fann någon betänklighet vid att hörsamma Herr af Klerckers kallelse, har således blifvit föreslagen och i Nåder utnämnd, från Stabs-Kapten, till Ötverste-Löjtnant och Förste Major vid Westmanlands regemente. Af honom åtminstone bör Öfverste af Klercker ej hafva någon besvärande opposition att befara — den nye Öfverste-Löjtnanten skulle då vara bra otacksam — och sabalternerne hafva ett uppmuntrande exempel för ögonen att ställa sig väl, framför allt hos Chefen. Om icke den frånstötande militär-andan får en handterligare hofton vid det regemente, der Kammarherren af Klercker är Chef, så är det åtminstone icke hans fel. Emedlertid framter i detta ögonblick Westmanlands regemente tvänne sällsamheter: att Andre Majoren, som är äldre Ötverste-Löltnant än den Förste, tager försteget af denne; och att det är från sin befattning vid postluckan som Herr Bergenstråhle vunnit militär-befordran, hvilket eljest plägar vara tvertom. Förf:n tillägger: Skulle häraf någon spänning uppkomma inom Westmanlands regemente, sedan korrt förut Chefen för Skånska husarerne tagit afsked af missnöje öfver en dylik prejudis inom detta regemente at en yngre Ryttmästares befordran till Major framför den äldste, och medan skandalerna inom Lif-Beväringer fortgå med ohejdad fart, så börjar det i sanning se temligen mörkt ut i vår krigshär. Lägger man då till, att General-Fälttygmästaren H. K. H. Kronprinsen residerar i Christiania och Inspektören för allt Kavalleri H. Exe. Grefve Löwenhjelm i Paris, samt att MWilitär-befälharvaren i tredje militär-distriktet General Löwenhjelm är nästan blind; så hotar krigsport söljen att blifva en ganska tung börda unde den närmaste framtiden.