Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1856, sida 1

täckte man, att hon uppehöll sig i Plymouth hos en aflägsen anförvandt, till hvilken hon i sin ängest tagit sin tillflykt. I sin förbittring reste fadren genast dit, för att straffa sin olyckliga dotter, men Guds allsmäktiga arm hade för ögonblicket sändt en räddare. Hon låg i medvetslöst, nervöst tillstånd hos sin slägting, en gammal förträfflig fru. Den nerffeber, som derpå följde, fängslade henne i åtta veckor, men dödade henne icke; den efterlemnade en djup tungsinthet och en lust att taga sig sjelf af daga, hvilken man dock bemödat sig om att besegra i St. James. Ilär kunde hon i början icke genom något medel förmås att tala, ehuru hon eljest var god och lydig och gjorde allt, hvad man begärde af henne, med ifver och sorgfällighet. Först två år derefter, ty Emmy var endast sjutton år, då denna förfärliga tilldragelse inträffade, förspordes tecken till bättring, och nu var hon, ehuru ännu beständigt tyst och tillbakadragen, så godt som fullkomligt botad. Hennes fader var också helt nyligen död, hvarigenom hon blifvit arfvinge till en omätlig förmögenhet, men hennes ä!skling var henne för alltid beröfvad. Det var Emmy Sharp, till hvars öde jag framdeles ännu en gång äterkommer. Af denna skildring torde läsaren hafva anat, att hon var bestämd att spela Cordelia. Ai sina umgänges-väninnor kallades hon, till följe af sitt lugna och älskliga väsen, voden milda Emmy. Den tjugoäriga slicka, som satt bredvid Emmy, gjorde ett aldeles olika intryck, ehuru hon äfvenledes var blond. Hennes mörka, atralande ögon med de lifliga blickarna och hennes glada, jag kunde nästan säga leende och sprittande väsen förrådde en Uslig själ och ett lyckligt sangviniskt temperament. Hon hade utomordemligt vackra armar och händer, och deasa voro ständigt i en behaglig rörelse. Hon