Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1856, sida 2

bindelse med en högre verldsordning, mot hvars lagar hvarken individer eller solk bryta, utan att deras brott innebära iröet till deras straff. En herrskare, som grundar sin makt på väld mot naturrätten, mäste tillgripa onatarliga medel, för att undertrycka det motstånd, hvars rättmätighet och nödvändighet han väl inser; hans myndighet grundar sig på skräck, och han förlorar snart derigenom aktningen för sin bättre menniska. IIans herrsklystnad (en passion, som finnes under olika gestalter hos hvarje menniska) är ej bunden vare sig af moraliska eller borgerliga gränser och uppdriiver vid minsta sken af motstånd hans vrede till raseri. Jemvigten i hans andliga natur är med ett ord förlorad: herre öfver slafvar, blir han i sin ordning slaf under sina lidelser, slaf under en fruktan, hvilken snart förvandlar honom till en stackare, som med spasmodiska kraftyttringar söker bemantla sin feghet. Och så är han mogen att sjelf böja nacken under oket, säsnart en starkare hand än hans vill pålägga honom det. Det är på detta sätt, slafveriet förstör den herrskande racens kraft och omöjliggör varaktigheten af dess fria institutioner, om den eger sådana. Det är, säga vi, på detta sätt, den piskade, marterade, i fysiskt elände och andligt mörker nedtryckta racen, utan att veta det, hämnas på sina tyranner. Sålunda visar Erfarenheten tillbaka till den gamla sanningen, att ett fast välde endast kan hafva rättvisan och friketen till grundvalar, att ett folks dygd och sedlighet, för att kunna bestå, fordra sådane lagar, som på samma gång hindra dess enskilta klasser eller individer att förtrycka och skydda dem mot förtryck. ; Hvilket blir då efter all sannolikhet de: nordamerikanska fristaternas öde? i Vi hafva visat, att slafveriets anhängare hitintills vunnit seger på seger, att deras utsigter till vidare framgång öfver sina motstindare äro ganska ljusa, och den stora republikens utsigter på framtida ära, magt och varaktighet i samma mån mörka. Men profeternes tid är förbi, och mycket oväntadt kan inträffa, som helt plötsligt ändrar förhällandena. Tillsvidare får man trösta sig med det hoppet. Har man icke sannolikheter att fästa detta sitt hopp vid, så har man möjligheter, och det i mängd ändå. Det är mijligt, att nordens folk i yttersta ögonblicket uppträder med hitintills saknad enighet och på fredlig väg, genom lagar och voteringar, lyckas tränga södern tillbaka; det är möjligt, att slafverifrågan kan leda till unionens upplösning och svärdet till dess nya sammanknytning, sedan slafveriet blifvit utrotadt i de stater, som nu äro anstuckna deraf; det är möjligt, att slafuppror slutligen utbrista och nödga söderns män att se sig om efter säkrare grundvalar för sin materiella lycka; det är möjligt, att konjunkturer inträffa, som göra det fria arbetet mera lönande än slafveriet; det är möjligt, att produktionen af de alster, hvarmed unionens södra stater nu förse verldsmarknaden, förflyttar sig till större, vidsträcktare, bördigare och i allo förmänligare nejder, så att de förra sinna det fördelaktigare att ätminstone delvis slå sig på en produktion, som ej kräfver slafarbete för sin existens, och härmed vore emancipationens sak betryggad (vi erinra här blott derom, att det inre Afrika årligen, ja med hvarje månad, mer och mer öppnar sig för de forskande Europerna, att de sednaste geografiska upptäckterna gifvit vid handen, att segelbara vatten leda till dess hjerta, och att dess hitintills obekanta omätliga regioner till större delen består af ett bördigt och väl vattnadt lågland , ypperligt passande till bomullsproduktion); det är slutligen möjligt (ehuru dock otroligare än alla andra möjligheter), att en bättre anda vaknar hos sjelfva söderns folk, att den bättre och kristliga minoritet, som onekligt finnes inom detsamma, men som till följe af terrorismen ej vågar yppa sina känslor och tankar, småningom förvandlas till en majoritet och sjelf tager slaf-emancipationen omhand. Hvilken menniska, som kände det brittiska folkets tänkesätt, sådant det var på 1700:talet, skulle förmått sig tro, att samma för sin egoism och kartagiska politik utskrikna England några årtionden derefter skulle, till följe af en mägtig sedlig impuls, frivilligt och med ofantliga uppoffringar frigifva och friköpa alla slafvar i sina vidsträckta kolonier, samt årligen utrusta eskadrar, för att qväfva slafhandeln? Så mägtiga ting har en stigande kultur hos ett i grunden religiöst folk uträttat, och så mägtiga ting kan den ännu engång uträtta. Och kommer en sådan dag, skall äfven den