Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1856, sida 1

träffligt egnade sig för pjesens titelroll, den han var utsedd att öfvertaga. Sårad hederskänsla hade bragt honom till detta ställe. Han hade blifvit förbigängen vid en befordran och ansåg sig derför tillbakasatt af regeringen. Han hade börjat med att berätta för alla hvilken orätt han lidit, hvarjemte han icke glömde — hvilket förut aldrig händt — att framhålla sina egna bedrifter, utan att dock nedsätta andra. Derefter hade han blifvit tyst och sluten, dragit sig tillbaka från allt umgänge med andra, och slutligen fallit i en djup melankoli, som ingenting kunde förjaga. Nu var han så godt som botad; han var mycket munter, men iakttog alltid en viss hållning och värdighet. Hans namn var Lincoln, och bland de svagsinte kallades han alltid öfversten. Vid hans sida satt en ung, fint byggd, behaglig man med blekt ansigte, milda och melankoliska drag. svarta, glänsande ögon och slätkammadt hår, Denne talangfulle yngling var bestämd att blifva prest och hade studerat vid universitetet; men hans medfödda anlag drog honom till skådespelarebanan. Fadren som icke ville höra talas derom, upprörde himmel å8,. och jord för att rädda honom från detta helvete, som han kallade det; men han stärkte derigenom sonen ännu ytterligare i hans beslut, och sedan denne slutat sina theologiska studier, företog han en konstresa, hvarifrån han återvände som fulländad skådespelare. Han beslöt att uppträda i sin födelsestad, för att öfvertyga fadren om sin talang och förmå denne att låta honom följa sin kallelse. Han skulle uppträda i sin älsklingsroll, Hamlet. Fadren, som blef underrättad derom, blef ursinnig och uppgjorde en hemlig plan att göra honom löjlig. Som man vet, gifves det naturer, för hvilka detta är ett vida hårdare straff än offentlig skymf, oeh han