Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1856, sida 2

7 f ÅA ITIVICIDAIEN 101 SINA HCrräLrs gunstbetygelser, äro lätt begripliga, ehuru denna svartsjuka, detta hat ofta ötverskrida mensklighetens gränser. Dessa passioner ligga dock i qvinnornas natur och väcka på långt när icke den vämjelse, som den onaturliga och omotiverade grymheten hos en varelse, hvars bjerta Skaparen företrädesvis utsett till mildhetens och medlidandets helgedom. Såsom bevis på den likgiltighet man visar för menniskolif, isynnerhet då det är en slafs lif, vill jag, säger Fredrik Douglas, vanföra följande allmänt bekanta historia. Master Giles IIicks hustru, som bodde i graunskapet af öfverste Lloyds plantage, mördade med egen hand min hustrus syskonbarn, en ung flicka på 15 eller 16 år. 1 sitt raseri åtnöjde sig icke denna förfärliga qvinna med att mörda sitt offer, utan krossade dess hufvud och bröst. Ehuru hon var i fullkomligt raseri, hade hon dock själsnärvaro nog att låta begrafva slafvinnan, men saken blef dock bekant och liket åter upptaget. En jury nedsattes, och medikolegal besigtning å den döda kroppen verkställdes med det resultat, att döden förklarades vara förorsakad af slag och misshandlingar. Man fick nu äfven veta, hvilken förbrytelse det var, för hvilken den unga flickan måste plikta med sitt lif. Den natt, hon blef mördad, och flera föregående nätter hade hon vakat öfver mistress Hicksbarn och hade slutligen mot sin vilja fallit i sömn. Barnet grät och väckte mistress Hicks, men icke slafvinnan. Ursinnig öfver slafvinnans tystnad sprang mistress Hicks, sedan hon flera gånger ropat henne vid namn, upp ur sin säng, fattade ett vädträd i kakelugnen och krossade med detta den sofvande slafvinnans hufvud och bröst. Jag vill ej påstå, att icke detta grufliga mord väckte uppseende; det väckte stort uppseende; men — det är nästan otroligt — slafveriets vanliga rysligheter hade till den grad förstört den moraliska känslan hos detta samfund, att man ej tänkte på att straffa den skyldiga. Hon fick visserligen befallning att möta inför rätten, men befallningen blef icke verkställd, och mistress Hicks undslapp således icke blott straffet, utan äfven obehagligheten att inställa sig för en domstol. Denna händelse föreföll i Maryland, som likväl är den stat, der slafvarne mildast behandlas. På samma sätt går det nästan alltid med de förbrytelser, som de hvite begå mot de svarte; slafegarne sjelfva äro de enda domarne, och af dem allena sammansättes juryn. Om en hvit dödar sin egen slaf, tiger man, och han går ostraffad; har han dödat en annans, får han ersätta dennes förlust med en summa penningar. För 1000 dollars kan man tryggt öfverlemna sig åt sin lust att mörda en menniska, äfven om det sker midt på ljusa dagen och i vittnens närvaro. Parsons anför ätskiliga exempel härpå. Den allmänna tankan i södern är, att den politiska säkerheten stärkes derigenom att ett och annat slafmord emellanåt begås och blir föremål för offentligheten. Af samma tanke ledas domare och jurymän. Detta förakt för lag och rätt vexer fruktansvärdt med hvarje år. Det förfärliga faktum, hvarpå vi nu vilja fästa uppmärksamheten, förskrifver sig från 1855. För att afskräcka slafvarne från att fly, har plantagecgarne nu börjat begagna samma medel, som inqvisitionen fordom använde mot slafveriet: de lägga den gripne rymmaren på sträckbänk eller bränna honom lefvande, sedan de, för att göra likheten med inquisitionen fullständig, sammankallat en stor folkmassa att fröjda sig öfver deras autodafe. Det är icke längesedan följande händelse tilldrog sig: En neger, som försökt rymma, blef bunden vid ett träd, kring hvilket man tände ett bål på just så afpassadt afstånd, att man kunde steka och rista honom efter behag. Smärtan fördubblade emellertid den olyckliges krafter, han sönderslet sina band och sprang öfver den eldkrets, som omgaf honom, men bloft för att möta en krets af jern; 20 revolvers riktades på en gång mot honom, och han nedstörtade död, lyckligtvis innan han utstått alla de plågor, man tillernat honom. Detta är icke en enstaka händelse, ett undantag; det har år 1855 ofta upprepats och under ännu ohyggligare förhållanden. Vi vilja här till slut meddela en fullständig berättelse om ett sådant skådespel: Kort innan jag kom till Georgien, berättar en resebeskrifvare, föregick i denna stat en nästan likadan tragedi (förf. har nyss förut omtalat en annan autodafö), ehuru under ännu mer upprörande omständigheter. Den ifrågavarande slafvens herrskarinna hade pålagt honom ett straff, som jag hvarken vill nämna eller beskrifva. Törstande efter hämd beväpnade sig slafven med en yxa och gaf henne dermed tvenne slag i hufvudet. Såren voro farliga, men icke dödliga; hon kom sig åter. Om vedergällningsrätten någonsin kan försvaras och hämnd någonsin är berättigad, så var denne slaf i sin rätt, om han hade dödat sin herrskarinna. Hade han ej varit slaf, skulle allmänna opinionen frikänt honom. I stället för att fly (han trodde sig ha dödat henne), gick han direkte till domstolen, som för tillfället hade möte, och förklarade sin önskan vara att lida det straff, lagen stadgade. Han väntade att bli hängd i likhet med mördare, som ej ha samma ursäkt som han. Han önskade hvarken förlänga sitt lif eller undgå sin dom, men slafegarne i denna trakt bestämde, att han skulle lida ett helt annat straff. De beslöto, att han skulle Äefvrande brännas och erhjödo honom till offer på slafveriets blodiga altare. Genom subskription samlade de penningar att betala hans herrskarinna hans värde. Slafven blef derefter öfverantvardad i deras händer. Såsom inledning till högtidligheten fick slafven i 5 dagar 50 piskslag dagligen af bomullsplanterarnes förfärliga och tunga piska (cotton planters whip). Den bestämda dagen, Sahhathsaftonen. kom slutligen. och mängaan sam.