Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1856, sida 3

sta fåglar lefva om sommaren parvis. Blott hos nägra arter samlar hannen ett större antal honor omkring sig, såsom Orren, Tjädern m. fl. Hannarne, vilka lefva ett slags seraljlif, visa i allmänhet icke len ringaste omsorg för sina ungar. Ett märkvärligt undantag härifrån anför Le Vaillant, som på sin frikanska resa medförde såsom husdjur en tupp och en höna. Under en exkursion, hade desse en längre tid lemnats qvar på ett för dem afdeladt ställe, der de tillochmed utkläckt ungar. Vid hans återkomst blefvo kyckligarne anfallne af en hund, men försvarades icke allenast af honan utan ock af hannen. Le Vaillant förklarar denna omständighet så: Då hannen en längre tid lefvat tillsammans med endast in hona, började han fatta större ömhet såväl för denna som för ungarna, än han eljest visar för en hel honflock. Denna förklaring är mycket sannolik, men kan dock knappt tillskrifvas instinkten allena. Hos alla fåglar, hvilka lefva i månggifte, aflägsnar sig honan, då parningstiden är förbi. Ilos fåglar, hvilka lefva parvis, är förhållandet deremot annorlunda. Hos några arter hjelper hannen sin maka att bygga bo och delar troget med henne alla besvärligheterna vid utkläckningen och näringen af samt omsorgerna om ungarna. Hos andra sitter den i närheten af nästet, tills ungarna blifvit utkläckte. Men äfven utom parningstiden fortsättes samlifvet emellan de fleste fåglar, så att tvenne fåglar, hvilka under nämnda tid haft ungar tillsammans, äfven under den öfriga delen af året visa ömhet och tillgifvenhet för hvarandra och vid nästa parningstid ånyo förena sig i samma näste. Det är genom flera fakta bevisadt, att då den ena maken eller häften af ett par flyttfoglar omkommer, tillbringar den andra hela sommaren för det mesta ensam på det utklä kningsställe, de haft förut, och det händer icke sällan, att den återvänder ensam de följande åren och så länge den lefver. Man har sett vilda svanar efter sin ankomst till utkläckningsstället fördela sig parvis och visa den största trohet mot hvarandra till den grad, att de icke allenast lefva oåtskiljaktigt tillsammans, utan ock, om den ena maken omkommer, fortfar den andra i många år att lefva i enkostind vid samma sjöar, der paret förut haft bo tillsammans. Föreningen emellan sådane fåglar är således för lifstiden och oskiljaktig och ingas icke blott, som man allmänt tror, för ett år. Fåglarnes parning tycks således hvila på ädlare känslor: på tillgifvenhet, ömhet, på någonting, som ser ut som kärlek. Denna känsla uttrycker sig omisskänneligen i de tillgitvenhetsförhållanden, båda hi terna visa mot hvarandra i hannens omsorger för den kläckande honan, i sängfågelns sång. Ty säkerligen skulle dessa än vilda, än muntra, än otygladt glada, än hjertligt klagande toner, om de läte öfversätta sig på menniskospråk, uttrycka något, som skulle likna kärlekshymner. Vanligen tror man, att föräldrarnes kärlek upphörer, då ungarne blifvit i stånd att föda sig sjelfva. Professor Nilsson antager ett annat förhållande, och liksom parningen sker på lifstiden, så tror han ock, att föräldrarnes kärlek fortfar i flera år, eller tills ungarne sjeltve börja att para sig. Som bevis härpå anför han följande exempel: Som man vet äro ungarne af den grå Fiskmäsen, (Larus argenteus), första året vida mörkare än andra äret och kunna derför lätt skiljas från de gamle. Framemot våren vid kläckningstiden drifva de ungarna ifrån sig. Desse taga då sin tillflykt till mera afsides liggande vatten, tillochmed insjöar i bergstrakter. Emellertid föröka sig de gamle och vända all sin omsorg på detta årets ungar. Men då desse om hösten äro fullvuxne, infinna sig åter föregående årets ungar hos föräldrarne, blanda sig med sina yngre, mörkare syskon och glädja sig ånyo åt föräldrarnes tillgifvenhet för dem. Jag har om hösten utaf svärmen skjutit ungar af föregående årets utkläckning och vanligen funnit, att, under det alla de andre flögo bort, blefvo en eller två af de gamle stående öfver de döde och uttryckte medelst klagande toner och ätbörder sin sorg och sitt deltagande. Lyckades det att döda desse, så var det alltid en hanne och en hona. Det är således otvifvolaktigt, att de voro de dödades föräldrar. Då man till det här anförda lägger den beundransvärda skicklighet, hvarmed nägra arter bygga sina bon, erinrar sig, att Hackspetten, som bygger uti ihäliga träd, förstår att med ler tillmura ingången till nästet, då den finner denna för stor, så att endast den nödvändiga öppningen återstar; att Lommen bygger sitt rede flytande på vattnet och fäster det med några qvistar, på det att vägorna icke skola bortskölja det; att Albatrosserne (Liomedea ezulans), då en fågel af derasart blifvit sårad i vingen och faller i sjön, samla sig i mängd och anstränga sig att flyga bort med den sårade kamraten, för att rädda den ifrån att blifva fången; att Svalan, då sparfven bemäktigat sig dess bo, med tillhielp af en mängd församlade fåglar af sin art, inmurar sparfven i boet och först efter nägra dagar utdrager den den döda fågeln för att inreda boet för sitt eget behof; att slutligen Fiskmåsen och Kräkan på de norra kusterna, då de fånga snäckor och skal, för att komma ät det af ett hårdt skal omgifna djuret, välja den sinnrika utvägen att flyga upp på en klippa och nedkasta sitt rot från en betydlig höjd, för att krossa skalet och derpå äta djuret; när allt detta sammanlägges, så måste väl medgifvas, att fågeln, långt ifrån att stå under däggdjuren i förständ, vida snarare måste stå vid sidan af eller tillochmed öfver dem, oaktadt man hittills skänkt deras lefnadssätt mindre uppmärksamhet.