vara passande för Kina eller Japan, men ej för ett folk, som gjort något framsteg på bildningens bana. Medgifves äfven, att man mången gång icke kunnat återhålla sitt löje, då man hört den s. k. legitimitetens krassaste språk föras på tungan af personer, hvilkas blotta innehafvande af furste-makten utgör legitimitetens mest slående vederläggning. Såvidt Svenska Tid:n med all denna yttre flärd och fåfänga förstår monarkiens attributer, då hafva dessa visserligen utgjort mer än en gång föremål för satirens gissel. För vår del hysa vi dock icke så låga tankar om monarkien, att vi antaga det dess rätta attributer bestå härutinnan; de verkligen store monarkerne hafva ock gemenligen försmått dylika narrverk, lika mycket som de små hafva på dem sökt bygga sin storhet. Att söka, genom satirens eld, rena monarkien från dylika dårskaper, torde i sjelfva verket mera hafva tjenat till dess befästande än undergräfvande. Svenska Tidn:ns bemödande att nu, sedan den godkännt många af de liberales grundsatser, göra det liberala partiets organer misstänkta för republikanska tendenser, för att sälunda kunna förtjena nya sporrar i försvaret för monarkien mot dessa dess inbillade fiender, — må vara lämpligt för tidningens och dess patroners syften, men lärer dock svårligen kunna förvilla någon tänkande menniska. Vore emellertid tidningen så svensk, som den är det till namnet, och så fosterländsk, som den ofta berömmer sig att vara, så skulle den lätteligen finna, att den, med de liberale tendenser den nu adopterat, skulle kunna vinna många goda ändamål, derest den mindre ifrigt kämpade för just sitt fåtaliga partis intressen. Få tidpunkter synas oss nemligen mera gynnsamma än den närvarande, för åvägabringande af en viss enighet och samverkan mellan de fordna partierna till fäderneslandets sanna gagn. Det fordna s.k. konservativa partiet har, såsom Sv. Tidn:ns eget språk antyder, funnit för godt att tillegna sig frisinnade och framåtgående åsigter, rörande en mängd af våra sociala institutioner och förordningar; de s. k. liberale hafva deremot, vid åsynen häraf, låtit sina yrkanden på förändring i de politiska formerna hvila, troligen i den meningen, att hufvudsaken är, det något allmännyttigt blifver utfördt, och att, när blott detta kan vinnas, alla former äro goda. De liberale hafva likaledes ingenting emot att det gamla, dervid vana partiets män bibehålla dessa platser, som utgöra deras sällhet, blott de lemna garantier derför, att le nya åsigter de antagit äro skäligen rotfästade, och icke upphängda såsom en falsk skylt. Man står ju hvarandra på detta sätt ganska nära och kunde lätt komma ännu närnare, om man kunde komma någotlitet ifrån len polemiska skrifklådan, som möjligen kan istadkomma produkter, hvilka må vara tokoliga nog inför den grinande hopen af ytlisa beundrare, men hvilka dock i sjelfva vercet mera skada än gagna. Det är denna lacka skriftställareförmåga, hvilken Sv. Tid:n 108 sig öfverskattar, och frestelsen att med less användning vinna anhängares bifall, som kommit vår hedervärda yrkesbroder att så fta falla utur den roll af värdighet, som han leremellan anser sig så väl fylla. Men Sv. bidn:ns både värdighet och värde skulle stå ;tögre, om den först och främst toge, såsom rdspråket lyder, skeden i vackra hand, och erjemte lärde sig, att litet mera än nu sker — hålla sig vid sanningen, äfven då det gäler politiska motståndare.