Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1856, sida 1

— — ——— ———— — Ansigtet var, så vidt jag kunde urskilja på detta afständ och i aftonbelysningen. vackert, men egendonmiigt, ty det var blekt och liknade nästan en vålnad i månskenet. Länga, mörkblonda lockar nedföllo öfver hennes vackra, blottade skuldror, och det förekom mig — jag vet icke, om det var en lek af belysningen eller en gyckelpila af min fantasi — Som om de stora ögonen, hvilka voro fästade på oss, stodo fulla af tärar. I detsamma föll min blick på min följeslagare, och Jag förskräcktes, då jag såg den plötsliga och förfärliga förändring, som försiggatt med hans ansigte och hans hållning. Hans eljest så vänliga drag voro liksom förstenade och dödsbleka, och hans stela blickar voro oafvändt riktade mot fönstret, hvari det dvinliga ansigtet visade sig; alla hans ansigtsmuskler började arbeta krampaktigt; han hade liksom afvärjande utsträckt armarne, hans hufvud var böjet tilibaka, liksom fruktade han att se något förfärligt, hans här tycktes resa sig och hans knän började vackla. Allt detta försiggick hastigare, än jag är i stånd att beskrifva det. En gruflig ångest fattade mig. Jag kom att tänka på allt hvad man sagt mig om honom, pi läkarnes upprepade varningar, på det otyglade raseri, som periodiskt pkom honom och på öjli ce motstå hans jättestyrka i ett sådant ögonblick. Ian såg på mig, först som ville han bedja om hjelp och derpå med det vildaste uttryck af raseri och förtviflan. Hans ögon brunno och blixtrade, hans starka hand grep min arm, och jag kände, huru den våldsamma tryckningen förlamade alla mina muskler, hindrade hvarje rörelse och tillintetgjorde hvarje motstånd. Jag vet icke hvilken rysning plötsligt öfverkom