Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1856, sida 1

Den vansinnige srån S:t James. (Översättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Det var redan inemot aftonen, och den sjunkande solen kastade sin strälglans på de öfversta fönstreni den långa byggnaden, liksom ville den ännu sända de olycklige invänarne en afskedshälsning. och som om den kände smärta deröfver, att en oföränderlig Jag tvingade den att ånyo skiljas från dem, som, beröfvade det inre ljuset och dess upplifvande värma, voro öfverantvardade till den kalla natten och dess mörker. Den vagn, jag sett anlända på eftermiddagen, höll ännu framför dörren, men hästarne voro frånspände och insatte i stallen. Då vi kommo i närheten af denna vagn, stannade den vansinnige från St. James och kastade först en likgiltig, derpå en uppmärksam blick på densamma. Utan tvifvel fingo hans tankar derigenom en annan riktning, ty han tycktes blifva oroligare och stirrade derefter, i det han skakade på hufvudet, upp till fönsterna, på hvilkas rutor den nedgående solen kastade sin brännande guldglans. Derpå hviskade han liksom för sig sjelf: — Redan ånyo en: Ovilkorligt följde min blick hans, och jag såg nu tydligt ett qvinnoansigte i tredie våningen stirra ned till oss genom gallerfönstret. IIon bar en hvit drägt, men man kunde endast se hufvudet och haltva bröstet.