Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1856, sida 2

. Excellensen grefve Gustaf Löwenhielm har d. 29 Juli på morgonen dukat under för den sjukdom, hvaraf han sistlidne Onsdag, enligt hvad vi förut berättat, plötsligen drabbades. Såsom bekant är, var han för kort tid sedan återkommen till Sverge på ett besök ifrån Paris, der han ännu efter att hafva lemnat sin ministerbefattning fortfor att egentligen vara bosatt och dit han äfven ärnade återvända. Den i fäderneslandets tjenst gränade veteranen kom dock enligt en högre vilja endast att finna en graf i fäderneslandets jord. Ingen nu lefvande svensk har tillryggalagt en på samma gång så lång och så lysande embetsmannabana, som den nu aflidne excellensen Gustaf Löwenhielm. Son af hofkansleren Fredrik Adolf Löwenhielm och Augusta Fersen, den främsta af de trenne systrar som af Kellgren erhöllo benämningen våde tre gratierna, föddes Gustaf Löwenhielm den 6 Oktober 1771 och blef, efter den tidens sed, redan vid 8 årg ålder, kornet vid lifgardet till häst eller, såsom regementet då ännu kallades, lätta dragonerna. Vid 10 års älder skickades han till Strassburg, der han i sex år åtnjöt undervisning vid dervarande protestantiska gymnasium och universitet. Hemkommen 1787 blef han genast löjtnant och införd i hofkretsen, deltog uti fälttågen i Finland 1788, 1789 och 1790, men tillbragte någon del af året 1789 på kommendering med regementet i hufvudstaden under den märkvärdiga riksdagen, hvarvid han bland annat hade konungens uppdrag att på riddarhuset försäkra sig om de förnämste oppositionsledarnes personer. Sedan 1791 vakthafvande kapten hos Gustaf III, fortfor han med denna tjenstgöring till konungens död. Under de följande åren avanserade han i de militäriska graderna och blef 1801 öfverstelöjtnant i regementet med tjenstebref att i anseende till sekundcehefens sjuklighet föra befälet, samt 1809 sjelf öfverste och sckundchef för gardet till häst. Redan förut kallad till inspektör för kavalleriet i Sverge, säges han i denna egenskap hafva hufvudsakligen grundlagt det svenska kavalleriets nyare taktik, likasom det af honom författade tjenstgörings-reglemente legat till grund för alla senare arbeten i den vägen. ÄÅren 1805 och 1806 kommenderade han förposterna i Pommern, och blef vid finska krigets utbrott 1808 chef för fiaska härens generalstab. Svårt sårad och fången i en kavalleri-träffning på isen utanför Pyhäjoki den 16 April 1809), fördes han till Petersburg-och Moskwa i fångenskap, hvarifrån han utvexlades i Maj. Bevistade kort derpå äfven affärerna vid Sävar och Ratan. Vid valriksdagen i Örebro hörde grefve Löwenhielm till dem, som arbetade för konungens af Danmark utkorande och derigenom ville förbereda de skandinaviska staternas förening. Sedan valet fallit på den franske marskalken, begärde han sitt afsked, men lärer hafva qvarhållits genom den nye kronprinsens vältalighet. Efter den andra riksdagen i Örebro, uti hvilken han likaledes deltog och likasom under den förra förde militärbefälet, utnämdes han till förste direktör vid de kungliga teatrarne, i hvilken befattning han fortfor till 1818. Föreningen af operan med den dramatiska scenen, stiftandet af de elevskolor, som funnits vid kungliga teatern, äfvensom af de pensions-kassor för personalen, som ännu ega beständ, tillhöra grefve Löwenhielms förvaltning. Redan under den förra regeringen hade grefve Löwenhielm varit använd äfven vid tillfälliga beskickningar, säsom 1799 till kejsar Paul och 1805 till konungen af Preussen för att söka förmå denne att biträda koalitionen mot Napoleon Under den nya regering. som kan anses räkna sin början frän år 1812, blef den diplomatiska banan hans hufvudsakliga. Vi kunna deraf här endast gifva en kort öfversigt. Efter mötet i Åbo skickades han af dåvarande kronprinsen flera gånger till kejsar Alexander, och var honom 1813 följaktig till Polen och Tyskland. Närvarande jemte de ryske och preussiske general-adjutanterne under konferensen i Trachenberg emellan kejsaren, konungen af Preussen och kronprinsen, författade han sedan på kronprinsens befallning den i konferensen muntligen af svenske kronprinsen uppgjorda fälttagsplanen. 1 Nov. 8. å. afsändes grefve Löwenhielm till de allierade makterna i Frankfurt am Mayn med uppdrag rörande de återstående krigsoperationernas uppgörande, samt i December till London med uppdrag i samma ärende till prinsen-regenten. I April 1814 afgick han i beskickning till de allierade monarkerna i Paris, der han qvarstannade till Juni as. å. Sedan han 1815 varit sänd i diplomatiska uppdrag till kongressen i Wien samt tvänne särskilta gånger, i Juni 18135 och Januari 1816, till kejsar Alexander och någon tid förestått svenska missionen i S:t Petersburg, utnämdes han hösten det senare året till de förenade rikenas minister i Wien. Denna post beklädde han dock ej längre än till 1818 i April, då han utnämndes till envoyt extraordinaire och ministre plenipotentiaire i Paris, hvilken befattning han alltsedan oafbrutet innehaft ända till Februari månad detta år, då han i sitt 85:te år af konungen rappellerades. Under det grefve Löwenhielm fortfarande innehade ministerposten i Paris, sändes han bland annat 1823 såsom legat till Miinchen vid kronprinsessans, nuvarande drottningens, förmälning per procura, och afgick 1838 såsom ambassadör till London för att öfvervara drottning Victorias kröning. Inom militären var grefve Löwenhielm sedan 1826 general af kavalleriet och sedan 1833 å nyo inspektör för kavalleriet. Han var sedan 1827 serafimerriddare och utnämdes 1837 till excellens eler, säsom det ännu heter, en af rikets herrar. Grefve Gustaf Löwenhielms förtjenster inom de olika embeten, som han beklädde, hafva vunnit det högsta erkännande, som i vår tid kommit någon svensk embetsman till del. Hans namn tillhör numera historien, som kommer att småningom mer och mer upprulla taflorna af de vigtiga tilldragelser, i hvilka han under en lång och ärorik lefnad deltagit dels såsom handlande person, dels såsom åskådare, men äfven såsom sådan stäld på den plats, att hans i skrift nedlagda iakttagelser derom måste blifva af stort värde för kommande forskare i vår tids häfder. Hos dem, som i lifstiden stått i närmare eller fjermare beröring med den aflidne, skall minnet af hans ädla personlighet och många utmärkta egen skaper vara oförgätligt.