samling valdes, uteslutande bestående af slafveriets fiender. Men södern vek ej tillbaka; besegrad i valurnorna, tog den sin tillflykt till ett annat, densamma värdigt medel. Från det närbelägna Missouri inströmmade i Kansas beväpnade band, icke af nybyggare, utan af kondottieri, som afgjorde frågan icke med tal och omröstningar, utan med revolvers och Bowieknifvar. Från denna stund blef Kansas skådeplatsen för ett blodigt inbördes krig, som nu rasat ett helt år, beledsagadt af de vildaste uppträden. Städer hafva blifvit brända, skaror af fria invandrare utdrifne: för att göra ett slut på oordningarne har unionens senat, enligt hvad de sednaste posterna från Amerika underrättat oss, antagit en bill, som är helt och hållet i söderns intresse. Kort förut hade representkammaren till Kansas afgändt en kommission, att undersöka ställningen och afgifva en rapport derom. Majoritetens rapport utföll till abolitionisternas fördel, men detta visade sig hafva ingen inverkan på senatorernas omröstning. Nu sednast har Kansas lagstiftande församling blifvit sprängd af öfverste Summer i spetsen för 200 dragoner, och slafveriets triumf är så godt som betryggad. Det stora abolitionistmöte, hvilket, enligt hvad vi nämnde i gårdagens tidning, med anledning häraf hållits i Buffalo, lär ej kunna ändra förhållandet. Icke tal eller omröstningar eller utnämnandet af centralkomitter kunna förbättra saken; endast svärdet skulle kunna det (qua medicamenta non sanant, ferrum sanat säger Hippocrates), men till detta sista medel, denna dödsdoktor lär ej norden tänka att vända sig, förrän det är försent. Sådan är den nuvarande ställningen, och vill man profetera om framtiden, behöfver man blott kasta en blick på kartan öfver Amerika. De fria och de slafegande staternas röster på kongressen äro nu för tiden nästan lika starka; utslaget mellan dem skall fällas af de stater, som hädanefter komma att upptagas i unionen; af dem kommer att bero, om den stora republikens lagstiftning och utländska politik skola falla i proslafveristernas händer eller ei. Men de fria staterna hafva inga andra nya bundsförvandter att hoppas, än de osäkra, af äfveutyrare genomströfvade territorierna i vester; södern deremot har utsigt till ett obegränsadt antal nya bundsförvandter, och eröfringspolitiken, som är lika populär öfver hela unionen, är helt och hållet till söderns fördel. Den skördar äfven i detta fall vinst af nordens kärlek för unionen och dess tillvext i yttre magt. Redan har södern sträckt giriga klor efter Cuba, och dess apostel Walker står med en friskara i Nicaragua, till hvars president han nyligen låtit utropa sig. Ofantliga landsträckor, dels redan besmittade af slafveriet, dels lätt antändliga af denna pest, erbjuda sig till eröfring på alla sidor: Mexico, Centralamerika, Cuba och Hayti skola, en gång införlifvade med unionen, mångdubbla stjernorna i dess flagga men på samma gång nedsänka de fria staterna till en ingenting betydande minoritet. En fransk författare, Emile Montequt, har i följande få ord karakteriserat söderns och nordens ställning till hvarandra: Norden viker tillbaka och förlorar terräng, kompromisserna undergräfva norden efterhand, och äfven när de synas vara till dess fördel, gagna de blott södern; den nya utvidgningspolitiken gynnar slafveriet, vesterns halfbarbariska böjelser och äfventyrliga anda understödja det; den europeiska industrien har upprätthållit det, den amerikanska skall föröka det; de fördomar, som förskrifva sig från blodet och religionsuppfattningen gifva det ett utomordentligt starkt moraliskt stöd, i det de i södern förblinda och lugna slafegarnes samveten och i norden genom sin dolda giftiga verksamhet utmärgla och försvaga motståndskrafterna hos frihetens anhängare. (Forts.)