fruktlöst, ty deras goda verkningar upphäfvas af andra förhållanden, egna för de europeiska staternas samhällsskick. De tunga statsmaskinerna erfordra myriader af tjenstemän, de på våldets och förtryckets svigtande grundvalar byggda thronerna måste stödjas af oerhörda stående krigshärar, skyddstull-systemen hafva uppdrifvit vissa näringar till en onaturlig höjd på de andras bekostnad och förorsakat oreda i den naturliga närings-utvecklingen, feodalbanden trycka ännu på många ställen jordbruket, och framför allt: massorna uppfostras ej till ett sedligt. medborgerligt lif, utan qvarhållas i ett omyndighets-tillstånd, som i alla riktningar utöfvar ett olycksdigert inflytande, icke minst på den materiella utvecklingen. Om vi med pessimisten öfvergå från det materiella området till det sedliga och religiösa, skall han äfven der visa oss taflor med dyster färgläggning. På ena sidan en obskurantism, som fräckt reser sitt hufvud och genom konkordater och jesuitmissioner söker förvärfva nya eröfringar; å andra sidan en grof materialism, predikad såväl från katedrarne som i de kyffen, der dräggen af befolkningarne samlas, en otro, som angripit alla samhällets klasser, alltunderdet de kristna institutionerna kristalliserat sig till allena saliggörande statskyrkor, i hvilka icke en flägt af sannt religiöst lif förnimmes. Statskyrkorna, som våldföra menniskornas första och heligaste naturliga rättighet, samvetsfriheten, hafva hos den stora massan utbredt en religiös likgiltighet, som måste blifva den oundvikliga följden deraf, att menniskan i sin vigtigaste angelägenhet ej får följa sin inre känsla eller bekänna den tro, som bäst öfverensstämmer med hennes hjerta och förstånd; man födes till bekännare af vissa dogmer, man finner i kyrkan icke ett samfund af troende, för hvars utveckling man med lust och kärlek kan verka, utan en förnäm statsinstitution, ett slags andlig polisanstalt. Och den likgiltighet, den otro, som häraf följer, har åter ur sig aflat ett moraliskt och sedligt förfall, på hvilket de s. k. bildade klasserna föregå de öfriga med farliga exempel. Och när pessimisten derefter upprullar förhänget öfver Europas politiska tillstånd, visande oss, huru despotismen vinner allt större terräng, huru de mest bildade nationer låta omoraliska äfventyrare frånrycka sig friheten, I haru statsförfattningar och lagar våldföras med ott oblygt åberopande af ordninyens intresse, huru konungar och furstar leka med eder och löften, allt till efterföljansvärdt exempel för deras undersåter, så hafva vi en så fullständig målning af slapphet, feghet, demoralisation och elände, att man måste blunda för det närvarande och bäfva för det kommande. Står ej det nuvarande Europa på samma ståndpunkt som det antika under de romerska Cesarernas, då verlden var förvandlad till ett Augiasstall, som ej kunde renas med mindre än att folkvandringarnes väldiga böljor måste genomströmma det? Och under allt detta är det förslappade slägtet icke i stånd att föda en enda man, som omstrålad af sedlighetens klarhet och utrustad med andens kraft kan uppträda och leda tingens ström i en mindre gyttjig fåra. Verldsreformatorernas tid synes vara förbi, fastän en sådan nu om någonsin behöfdes. Vi hafva här framhållit saken på dess mörka sida. Men den rätta ståndpunkten för en blick öfver det närvarande är den, från hvilken man på samma gång kan kasta en blick öfver det förflutna. Och väljer man denna ståndpunkt, skall utsigten genom en jemförelse visa sig ljusare. För blott ett sekel tillbaka tyngde lifegenskapen — eller institutioner liknande denna — på en stor de! af Europa; tyranniet, deladt mellan envåldsherrskare och aristokratiska klasser, florerade ostördt af begreppen om frihet och menskliga rättigheter, begrepp som nu nedträngt till befolkningens rötter och aldrig kunna utplånas. Kabinettskrigen — de lumpnaste och föraktligaste af alla krig, emedan de ej hade andra orsaker än furstarnes begär att utvidga sina områden och plundra hvarandra på menniskor, alldeles såsom Montenegriner och Kucier nu för tiden plundra hvarandra på boskapshjordar — förtärde folkens krafter; arbetets ära var ännu icke erkänd, och samhällets dröi nare talrikare än nu, under det produktionsmedeln voro fåtaligare och mindre utvecklade. Såtillvida åtminstone röjer sig omisskänneligen ett framåtskridande, en ljusglimt i skuggan. Att taflan i sin sanna belysning dock är mörk nog, torde ej kunna nekas, och mången, som gerna vill värma sitt hjerta med hoppet