Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1856, sida 1

aldrig hört nägon vansinnig sjunga med vacker och ren stämma, och svarade derför: — Båda delarne stå helt säkert i nära förhällande till hvarandra, och min ringa erfarenhet bekräftar er utsago; men när jag ser på dessa fina och vackra fiickansigten framför mig, hvilka aldeles inte tyckas hafva något gemensamt med vansinnet, så skulle jag nästan tro, att det kan finnas några ibland dem, som bilda undantag ifrån regeln. — Nej, visst inte! sade öfverläkaren, som satt tätt bredvid oss och hört vårt samtal; visst inte. oaktadt ibland dessa unga damer tillochmed finnes en sångerska ex professo. Det ligger alltid något dödt, hest, kallt, känslolöst, eller rättare sagdt smaklöst i deras röst, ehuru i större eller mindre grad; jag kan hysa en bestämd tanke derom, ty jag har länge haft min uppmärksamhet fästad på denna punkt. Jag skulle vilja hålla vad med er, att ibland hela denna samling inte finnes en enda välljudande röst — det gäller att pröfva. — Jag tror er, jag tror er! svarade jag; men hvad är det för förberedelser, som göras på det lilla bordet der borta? — Jo, gif nu akt, så skall ni få höra någonting nytt. Virt samtal afbröts, ty konserten blef ånyo fortsatt, och det med tonerna af ett instrument, som jag hittllls aldrig hört utbildadt till en sådan fullkomlighet. Redan länge hade jag sett på några förberedelser, som gjordes i orkestern. En mängd större och mindre instrumenter af olika metall: silfver, koppar och jern, blefvo lagda vid hvarandra på ett litet bord. Det var de hos oss så bekanta munharmonikorna, hvilka utgöra ett så stort nöje för skolungdomen, men här skulle frambringa allvarligare verkningar,