Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1856, sida 1

Då de tvenne raderna af dessa små instrumenter blifvit ordnade, framträdde en ung man med melankoliska drag, ett långt, mörkt, nedhängande hår och ett spöklikt, blekt ansigte till bordet och kastade en mönstrande blick på instrumenterna. Derpå släcktes de ljus, som voro honom närmast, på det man icke allt för tydligt skulle märka konstnärens besynnerligt förvridna mine-spel, och nu fattade han två af instrumenterna, ett större och ett mindre, ett i hvardera handen, och förde dem upp till munnen. I början utvecklade sig för mig hittills obekanta surrande och klagande toner, hvilka emellertid frambragtes med så mästerlig färdighet, att jag måste förvånas deröfver; ty under det han fortfor att blåsa med ett instrument i ena handen, lade han med den andra ett instrument på bordet, fattade, utan att se dit ett annat och fortfor att på detta sätt byta om, i det han tog än det ena, än det andra, än ett större, än ett mindre, hvarigenom han förstod att frambringa en sådan omvexling, att man tyckte sig höra en hel liten orkester. Det var en söfvande sferartad musik, som var i stånd att försätta åhöraren till aldeles fremmande regioner, i det att tonerna klingade trolldomslikt, jag skulle nästan kunna säga månskenslikt, spindelväfslikt, liksom elfvornas drömmar. Under hans spel rådde den djupaste tystnad, och då han slutat, sänkte sig allas hufvuden liksom genom ett trollslag, men den djupa tystnaden fortfor, liksom om hvarje åhörare ännu lät dessa bortdöende toner efterklinga i sitt inre. Jag yttrade min förvåning för de närmast sittande, då i detsamma hela musikpersonalen stälde sig hvar och en på sin plats, för att töredraga slutsymfonien med sull orkestor.