Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1856, sida 3

Styckegod. Om förstånd hos fåglarne. (Forts, fr. föreg. n:0.) Man har iakttagit olika lynnen eller temperament hos fåglarne. Så äro t. ex. roffåglarne, hvilka lefva af varmblodiga djur, koleriska, mycket retliga och grymma. De lefva i ensamhet, emedan de icke i sitt granskap tåla någon, som kunde göra dem herraväldet stridigt. De närma sig till andra djur, endast för att förstöra dem; men i samma förhallande, som de olika arterna af dessa fåglar äfven njuta annan föda utom lefvande djur, aftager också det elakartade hos dem. Så är Jagtfalken (Falco onrosalco grymmare och hetsigare än den tröge Ormvräken (Falco Buteo), dess läte är geromträngande och skräckinjagande. Dylikt temperament har ock ibland vattenfäglarne Strandjägaren, som lefver af varmblodiga djur. Sångfåglarne äro deremot sanguiniska, eldiga, muntra, lifliga med häftiga känslor, som de snart glömma. De gifva ifrån sig ängsliga klagoljud, då deras ungar äro i fara, och ett ögonblick derefter svinga de sig gladt sjungande i luften. Lätt retas de till vrede, sluta dock snart fred med sina fiender, hvarefter de visa sig glada och nöjda som förut. De äro mycket sällskapliga, deras locktoner äro behagliga och andas kärlek, och deras säng upplifvar naturen. De lefva af insekter och vegetabilier. Sampfäylarne äro för det mesta melankoliska. De röra sig visserligen ofta, men deras rörelser äro antingen långsamma, såsom hos Storken och Hägern, eller hastiga och afbrutna såsom hos Snäppan. De stå ofta stilla med allvarlig min, indragen hals och sorgligt mot jorden sänkt näbb, De hysa en djup