Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1856, sida 3

timret, som han hållit fast omkring lifvet, och då Olsson straxt derefter kommit dit tillbaka, hade denne ryckt halsduken af fruntimret, hvilken han stoppat till sig, utan att fruntimret, som syntes troligen, af förskräckelse, likblekt och ropat på hjelp samt deremellan uppgifvit jemmerrop, kunnat återfå duken. Derefter hade våldsverkarne aflägsnat sig och de båda förfördelade begifvit sig på väg åt staden till. Skomakaremästaren Hedin, som vid samma tid haft att göra med upptagning af något timmer utur kanalen midtför allen, hade derifrån hört jemmerrop af ett fruntimmer, hvadan han uppgått på kajen för att efterse orsaken härtill, då han uti allten bemärkt ett okändt, välklädt fruntimmer, som ropade på hjelp mot tvenne, Ros och Olsson till utseendet liknande karlar, ehuru Hedin icke kunde, i anseende till afståndet, uppgifva, att det varit dessa; men då Hedin på samma gång varseblifvit sin dräng och timmermannen Jonsson straxt bredvid på vägen och ingenting vidare afhörts, hade han icke brytt sig om saken, helst fruntimret i sällskap med en bättre klädd man och de båda karlarne begifvit sig bort hvar åt sitt håll. Tilltalade Olsson förnekade detta oaktadt, att han ens varit i allten med Ros den ifrågavarande morgonen, men mindes dock slutligen att han en morgon der sällskapat med honom, dervid han likväl icke ofredat någon. Efter hvad sålunda förekommit förklarade poliskammaren vid tredje förhöret sistlidne Tisdag, på yrkande af åklagaren, Ros och Olsson skyldige att genast träda i häkte, och uppsköts målet till den 19 dennes för Hans Jonssons inkallande och hörande, som, enär han vid berörde uppträde befunnit sig bredvid Nyman, måste ha sett och hört detsamma som denne. Då oaktadt af vederbörande i tidningarne flera gånger gjorda uppmaningar till de båda okända personer att gifva sig tillkänna, som vid berörde tillfälle blifvit förfördelade, någon sådan anmälan likväl ännu icke skett, och enär åtalet om detta brott måste fullföljas för de brottsliges befordrande till laga näpst, sig till straff och androm till varnagel, på det att säkerhet till person och egendom må finnas, vore det högst önskligt att båda eller endera af målsegarne icke längre ville hesitera att hos åklagaren uppgifva sina namn, utan med det snaraste härom göra anmälan, hvilket hvarje rättänkande samhällsmedlem i sådant fall som detta icke heller lärer undandraga sig, hvarigenom ocksåfde förfördelade sjelfva kunna erhålla en med rättvisans fordringar öfverensstämmande upprättelse. ö LT—